I en tid då musiken rullar snabbare och snabbare, då den nya musiken mestadels bara flimrar förbi. Då det inte längre finns ett band från USA och ett från England att välja på. Då det istället finns hundratals att ta ställning till…

Då, i en tid som denna, är det inte konstigt att man blir avtrubbad. Det är inte heller konstigt att det känns lika härligt som fantastiskt vid de tillfällen som man faktiskt reagerar starkt på ny musik.

Jag måste erkänna att jag oftast är rätt så lättflirtad. När det gäller ny musik alltså. Åtminstone till en början. Jag vill nämligen väldigt gärna att det ska vara bra. För allas skull. Men framförallt för bandens skull. De som har kämpat och sparat ihop till en studioinspelning, de som pallat med dryga resor till en avlägsen replokal, de som med värkande ryggar roddat i ordning spelning på spelning. Jag inspireras av er och beundrar er.

Nixon ”Crazy, Sexy, Cool”

Roger Gunnarsson, alias Nixon, är en sån där riktig eldsjäl inom Sveriges indiescen. Han skriver poplåtar på löpande band och blir inte alla låtar sjuuukt bra så når i alla fall de flesta himla långt.

I mina händer håller jag en hembränd skiva med 31 spår från CD-R-bolaget; Popkonst. Skivan innehåller låtar från hela Nixons karriär. Det är spår som tidigare släppts som singlar, spelats i smal radio eller varit med på olika obskyra och ruskigt oberoende samlingsskivor. Det är lustigt, för det känns faktiskt lika självklart som att hålla i vilken ”best of..” som helst.

Nixon skriver poplåtar med sin elgitarr till en jämnt programmerad trummaskin. Det kan kännas allt ifrån glatt poppigt till mörkt och syntigt. Till detta sjunger han med en karaktäristisk och len stämma och i längden kan soundet bli lite enahanda.

Men eftersom den här skivan har spår som kommer från olika tider och tillfällen blir det hela ändå varierat. Vid ett tillfälle har Roger gjort en akustisk spelning tillsammans med en Anna i Radio Brus. Och här finns guldkorn; bl.a en underbar cover på den stackars, bespottade och sönderspelade ”Summer Of 69″. Jag önskar så att allas vår Bryan kunde få höra den. Den akustiska inspelningen av ”Undevoted Friend” visar på en otroligt fin låt.

På skivan finns även gamla favoriter som ”Climbing Walls”, ”There's Too Much Soul On Yr Mix-tape!” och ”She Keeps Me Alive”. Fördelen med Nixon är att hans låtar är små, korta energistycken som slår omkull en direkt. Det är ingenting man tröttnar på i första taget. Man hinner knappt.. ifall det ens skulle vara läge för det.

Heather ”Audiophile 24/96″

Ett annat band jag har lyssnat på jobbar fortfarande på demobandsnivå.

De heter Heather och spelar skramlig cirkuspop, här och var påminner det om David & the Citizens och Gustav & the Seasick Sailors. Här och var blir det riktigt svängigt och medryckande, många melodier och ljudbilder känns faktiskt riktigt nytänkande. Men ju fler minuter som går desto svårare blir det att handskas med den relativt falska sången.

Jag vet hur svårt det är att få till det, tro mig. Men jag vet också hur viktigt det är att få det att låta bra. Med lite mer koncentration och övning så kan låtar som ”Tangon” och ”Rocky Dennis” komma fram på ett betydligt bättre sätt.

Audrey ”s/t”

Audrey är ett band från Göteborg som gör finstämd stråkpop med ljudbilder som påminner om Björk, Mazzy Star och Low. De har just släppt en EP på Tender Version som är ett nystartat indiebolag för och av musiker.

I Audreys musik finns ett djup och eftertänksamhet som skapar tilltro. Arrangemangen är i grunden rätt enkla men med små fina detaljer och skeva pianokomp som i ”Triumphal Arch” blir det intressant att lyssna på, även i längden.

Betyget för dessa skivor blir dock rätt ljummet eftersom jag misstänker att min goda vilja att gilla detta tyvärr är större än sannolikheten att jag intensivt kommer att lyssna på dessa skivor snart igen. Men man vet i och för sig aldrig när jag behöver inspireras nästa gång.