Ace of Base släpper ”The Sign”. Green Day är framgångsrika med ”Dookie”. Portishead skakar om med ”Dummy” och Slowdive ger ifrån sig ”Souvlaki”. På radion spelar de ”Mr Jones” med Counting Crows och ”Waterfalls” med TLC om och om igen.

Samma år debuterar ett band från Manchester. Det leds av två buttra bröder med enorma ögonbryn. Noel och Liam Gallagher heter de och är enligt en i stort sett enig kår av vita, manliga musikjournalister rockens (och världens) räddare.

Det var för tio år sedan.

Så någon fick en briljant idé: Tänk om man skulle samla ihop det gäng som arbetade fram ”Definitely Maybe” – bandmedlemmarna, producenten, skivbolagsfolket, managern, turnésamordnaren, mixern, de som designade omslaget, gitarrteknikern, polarna. Sen sätter vi dem framför en kamera och låter dem hylla sitt eget arbete. Det kommer sälja som smör och göra att försäljningen av skivan som sådan också ökar igen.

Därför släpps nu en DVD innehållande ”Definitely Maybes” alla låtar och tidigare endast analogt utgivna ”Sad Song”, plus tre timmar videos och dokumentärer. Givetvis handlar allt om just ”Definitely Maybe”.

”I wasn't trying to impress anybody with my lyrical prowess, I didn't give a fuck about that – it's all about shagging, drinking and taking drugs”, säger Noel Gallagher. Det vilar också en lätt påtänd, halvpackad och lite charmigt helpuckad ande över tillbakablickarna. Inbördes beundran framtagen för dig som är galet förälskad i Oasis. Du får hela historien, serverat i ett format du känner igen från andra dokumentärer om enskilda skivor. Låtklipp / intervju / hur gjordes låten / det var kul att vi var så höga i studion / det var jag som upptäckte bandet först och så vidare. Du har sett det förut.

En nostalgisk egotripp. Ganska fantasilös. Fyra timmar tar det om du spelar allt. Ändå känns den snålt tilltagen. De satsade på kvantitet istället för kvalitet.

Men förutsägbarhetsfaktorn till trots, det är stundtals ganska underhållande att titta på den här DVD:n. Inte minst då galningen Digsy utnämner låten som bär hans namn till det sämsta Oasis någonsin spelat in. Eftersom han aldrig någonsin ätit lasagne. Han är ju en ”pie-and-chips-man”, för bövelen!

Där och då rämnar fasaden och Oasis bakgrund får skina igenom på riktigt. Mer sånt hade gjort de dokumentära delarna levande på riktigt. Det tjurigt slående rockhjärtat hade visats upp istället för halvhjärtade konventioner. Oasis är Vinnie Jones, men dokumentären är David Beckham.

Äpplen och päron, ni vet.

”Definitely Maybe” är ju i grunden helt makalös. Som skiva. ”Rock'n'roll Star”, ”Shakermaker”, ”Supersonic”, ”Columbia”, ”Slide Away” och de andra låtarna är fortfarande knäckande för många. Inte ens de mest korkade ansikten som dyker upp i dokumentären kan ta udden av dem.

”Definitely Maybe” fyndas idag på CD för under hundralappen. Den här DVD:n går loss på minst det dubbla. Och nu till recensentens dilemma. På skiva är det här en fullpoängare. En tiotaggare. Men på DVD är det en ganska förutsägbar standardprodukt. Varken varm eller kall. En fempoängare. Men den innehåller ju hela tiopoängs-albumet. Så om jag istället skulle välja att se den här produkten som ett album, med massa bonusmaterial, skulle väl betyget bli en tia igen… eller?

Betyget kan kvitta. Grattis på födelsedagen till den här skivan. En klassiker. Som firas med en DVD som aldrig blir det.