Det finns många sätt att prata med gud.

Jason Spaceman gör det genom en stärkare på tio. Al Green gör det mellan svettiga lakan. Jim White tuggar peyote.

Polyphonic Spree gör det genom att förvandla sig till – Leningrad Cowboys.

Vill man att något ska vara pompöst, att det ska vara sakralt och att det ska väsnas långt, långt bortom jordelivet så är det ingen större skillnad på att klämma in 50 karlar i Röda Armén-stass på en scen eller tjogtalet pingstvänner i Guyana-kaftaner.

Det bygger ju på precis samma princip, oavsett om man använder raggarrock eller Andrew Lloyd Webber som uttrycksmedel.

Synen av ett fulltaligt Polyphonic Spree i kaftaner och Conversedojor som intog scenen på MTV Music Video Awards var något särskilt. Det var balsam för själen bland allt rassel av guldkedjor – Jay-Z lär ju satt Cristalen i vrångstrupen – och samtidigt lika mycket ett utsträckt långfinger som när en tjock gubbe i keps buade ut den amerikanske presidenten.

Polyphonic Spree sa:

Gud finns överallt. Till och med – eller kanske särskilt – i det näste där girighet och ogudaktighet frodas som svampar i mörker.

Och Polyphonic Spree sa:

Love conquers all. Motherfuckers.

Typ.

På den största grisfesten för en industry of cool – Marilyn Manson försökte presentera dem som ”ett vitt D12” och det kändes ju ungefär lika trovärdigt som en Marilyn Manson i kavaj, arm i arm med Mindy Moore på en MTV-gala – studsade de runt med sina valthorn, flöjter, fioler och tamburiner och det var svettstänkande Friskis & Svettis-pop klistrat runt den mjölkvita gospel som sorteras in i SVT:s förmiddagstablåer på söndagar.

Det är ingen hemlighet att den snabbaste vägen till kritvita popkritikers hjärtan går via kyrkorna i Tennessee, men bara om man först lyckas putsa bort det råa, spä ut tändvätskan med bordsvatten.

Problemet med Polyphonic Spree är inte att deras musik är som skriven för glättiga VW-reklamfilmer. Problemet med Polyphonic Spree är inte att de är för blaskiga.

Problemet med Polyphonic Spree är snarare att de är för koncentrerade, att deras glädjeyriga världsförbättrarlusta till slut blir lika svår att tränga genom som Mark Langegans svartaste krassheter.

Optimism är en drog som fördelas bäst i små doser.

Polyphonic Spree är nämligen som bäst då de tar ett kliv ut från solskensmentalitetens extas och istället fokuserar på det utanförskap som religionsutövande oundvikligen medför (ja, jag är medveten om att det kan låta som en paradox, men hej, det stämmer ju).

På ”Together We're Heavy” representeras detta bäst av de dämpade spåren ”Section 13 (Diamonds/Mild Devotion to Majesty)” och ”Section 16 (One Man's Show)”, två låtar som inte bara fläktar skönt i den stekande optimisthettan, utan som dessutom visar upp ett någorlunda djup- och lagertänkande, såväl musikaliskt som textmässigt.

Annars påminner albumet rätt mycket om ”The Beginning Stages of…” – bli inte förvånade om prästrocken är utbytt mot en zebradräkt på nästa skiva, det skulle liksom vara den helgjutna förlängningen – och att låtlistornas diarienummer återupptas på ”Together We're Heavy” säger nog det mesta om att detta i sann symfpopanda skulle kunna vara andra burgaren i en dubbel. Bristen på en ny ”Soldier Girl” kompenseras hjälpligt med aningens intrikatare låtsnickrande.

Men det där är petitesser som varken du eller jag bryr oss om.

Så på med långrocken och partaja loss som om det vore 1999 igen och Vedergällningens Dag stod för dörren.