Jag vet inte hur många gånger jag gjort mentala noteringar om att inte låta förutfattade meningar göra så att jag kommer in helt fel i en skiva. Eller för den delen ett skivbolag.

Den delen av min hjärna verkar vara designad av Etch-a-Sketch-folket.

Musiken som kommit från hiphop-bolaget Pay Per Bag har, även om den långtifrån varit stöpt i samma form, åtminstone hört hemma i ungefär samma område på den musikaliska kartan. När jag första gången snurrade igång Mystrows album blev jag efter några sekunder tvungen att ta ut skivan och titta på den. Jag var helt övertygad om att jag blandat ihop omslag och skivor i den allmänna lägenhetsröran.

”Fertilising an Album”, albumets inledande spår, hör inte hemma på Pay Per Bag. Det är musik som jag tänka mig på engelska Expanding Records eller tyska Kompakt. Hemvister för, mestadels, melodisk elektronik. Möjligen med ett stänk av svenska Häpna. Det är en vacker soluppgång som smyger igång över ett slött sommarlandskap intill ett blått hav. Burkiga rytmer som håller takten och ett svävande keyboard som skiter fullständigt i det. En gungande hängmatta.

I WANTED A CAN OF TUNA BUT I GOT DOLPHIN INSTEAD
I WANTED A CAN OF TUNA BUT I GOT DOLPHIN INSTEAD
I WANTED A CAN OF TUNA BUT I GOT DOLPHIN INSTEAD

Lika försiktigt som jag gungats in i ”Fertilising an Album”, lika abrupt kastas jag in i ”Perfect Stranger”. Långt till vänster, mjuka stämningar. Långt till höger, en plågat skrikande gitarr. Längst bak, en distat släpande slammermaskin. Längst fram, och mitt i alltihop, mässande spoken word-rap. Ibland förvirrat mumlande, ibland knivskarpt tydlig.

Ja. Jag tänker på Anticon. Det bästa från Anticon. Det är samma slags medvetandeströmmar som flyter ur Mystrows mun. Det är musik som kan vara plockad från Alias ”Muted”-album. Men det är lika mycket DJ Shadow (att ett spår bär titeln ”Endtroducing Copperpot” är säkerligen ingen slump). Beck. Till och med ett namn som Hypo dyker i albumets mest hysteriska stunder upp i min mentala anteckningsbok.

Men samtidigt som det finns drag av många samtida kollegor tar Mystrow även en sväng förbi åttiotalet och plockar upp klassiska hiphop-ingredienser, som gör att vissa spår blir DJ-spår på klassiskt DJ-manér. Tänk er en scratchfest med Grandmaster Flash bakom tolvhundrorna. Och ibland förvandlas ”Chester Copperpot” till en Prince Paul-fiskdamm som skulle kunna heta ”3 Feet High & Rising” (”A Hypocondriac Track” skulle egentligen ha legat på De Las klassiska album, det är jag övertygad om).

”Nippletwist & The Lovemachine” är DJ Shadows allra mest vemodiga ögonblick medan ”Overcloud” är pårökt Tricky-klaustrofobi. ”Poormans Anthem” är lägereldsmusik i hillbilly-land, där en glatt sprittande stålgitarr dansar runt medan allsången ölskrålar fram ”Today I killed a million millionaires”. Det blir samma slags absurda krock som när Beck snurrade tolvhundror på square dance-fest i videon till ”Where It's At”. ”Car Keys and Dirty Laundry” börjar i en knastrande new age-tamburin för att i ett handslag förvandlas till en stunds samplad solskenssoul. Dessutom dyker lån från Seinfeld och Electric Light Orchestra upp under skivans gång.

Över allt det här levererar Mystrow någonting mitt emellan rap, spoken word och sång, för det mesta själv, men han får även hjälp av Jah Rhythm och Tank Marwin på varsitt spår. Och det är just här som skivans svaga sida dyker upp. Inte i texterna (som sannolikt skrivits i Alices Underland) eller flytet, men väl i Mystrows engelska. För det mesta funkar det fint, men några gånger blir svengelskan smärtsamt tydlig. Allra mest i ett spår som ”Entroducing Copperpot” där det överspelat genomamerikanska uttalet låter allt annat än genomamerikanskt.

Men det går att ha överseende med i samma stund som den slamrigt släpiga ”Bling Bling Come Home” rullar igång med sin speldosemelodi. Ja, eller ”Chester Copperpots” stora mästerverk: ”5 Minutes and 56 Seconds” som börjar lika knasterskrapande som valfritt glitch-album, innan baskaggen sparkar liv i högtalarstället. En flöjt långt, långt borta. Och så precis när alltihop verkar försvinna in i knasterdimman igen förvandlas musiken till vackert svävande smatterelektronik som plockad från Art of Noise ”The Seduction of Claude Debussy”. Kopplingen blir inte mindre stark när så ”Moments in Love” vävs in i de sista takterna. Helt fantastisk.

”It's hard to be a nobody, when nobody's watching”.

Sannerligen.