Melody Club har övergett de mest genomträngande syntslingorna och har i och med ”Face The Music” utvecklat ett mer organiskt och riktigare sound. Man har också skräddarsytt låtar för att just hamna på den här skivan.

Inför den förra skivan, som även var deras första, langade man upp de bästa låtarna från upp till fem år tillbaka. Dessa låtar är däremot skrivna i nuet och helt tilltänkta till den svåra, andra, skivan. Det här är uppföljaren som ska visa om bandet var något att räkna med i längden eller inte.

Men första singeln; ”Take Me Away” känns ändå syntetisk på klassiskt Melody Club-manér och detta är faktiskt en låt som jag gillade från första stund. Jag känner med Kristofer och det vore skönt att verkligen följa med bort. Bara bort.

”Cats In The Dark” är en lite mystisk låt som har ett softat skimmer över sig och jag tycker faktiskt att den är rätt skön.

I ”Love Drive” gör de nästan en cover på sig själva och Rolling Stones samtidigt och man känner taket sakta krypa närmare. Det börjar kännas lite instängt.

”Boys In The Girl's Room” är en riktigt, nästan snudd på julmysig, soft ballad. Jag kan se den som soundtrack till en mängd rosa ungdomsfilmer som ska produceras i vinter.

Melody Club har tagit hjälp av dansken och Superheroes-frontmannen; Thomas Troelsen för produktionen av den här plattan och jag tror att han starkt har bidragit med visionen om en extra kör här och ett klockspel där. Det gör att denna bakåtsträvande 80-talspop på ett sätt faktiskt känns lite fräschare.

”Wildhearts” pumpar sig fram med syntar och körer och ”Baby” är en riktig discolåt som blandar Van Halen-influenser på samma sätt som The Crash brukar göra snyggt. Refrängen gillar jag hårt, just då når de nästan lika långt som Electronic. Annars tycker jag tyvärr att skivans helhet luktar väldigt mycket dagisdisco. Såna här melodier och känslor fullkomligen älskade jag i mina yngsta år.

Jag har dock svårt att ta det hela på allvar idag och kanske är det inte det jag ska försöka mig på heller. Den här musiken är nog inte riktad till mig längre. Fast bitar av den var nog det, på sitt sätt, en gång i tiden. På samma lilla ladufestival utanför Växjö som jag såg The Mo spela för första gången gjorde även Melody Club premiär som starka scenpersonligheter.

”Summer Low” står som mest bredbent och har skivans tuffaste gitarrer. Man känner, återigen, igen sig i den självklara melodin och den effektiva refrängen som har en melodi man direkt förknippar med ett par sprattliga, smala ben i en svartvit kostym.

”Winterland” är också syntig som sjutton, förstår inte varför de inte kan med att kallas syntband… Introt består av en hetsig och knorrig 80-talssyntbas som verkligen visar vägen. Låten handlar om att bli lämnad. Och om hur tiden står still. Plötsligt kommer en extra röst in och visksjunger med en sån där genom en telefon-effekt.

Och just de där extra spökrösterna präglar den här skivan så det räcker och blir över. Överallt smyger sig ett Aaahhaahh intill. Det känns konstlat och jag känner plötsligt inte alls det jag borde känna..

”Tomorrow Is A Stranger” avslutar skivan en aning för sött och sliskigt. Visst finns de typiska och starka melodierna även här men de lämnar mig lika hastigt som sommaren gjorde i år.