Springer / stressar / krånglar / svär / dricker / röker / mördar / dör / hugger / skjuter / tänker / går / göra någon nöjd / faller / strävar / klättrar / kliar / river / växer / gissar / spelar / arbetar / ser / smygtittar / betalar / räknar / söker

Gift of Gab navigerar sig genom vårt moderna samhälle och är lite orolig. Ackompanjerad av en tubasampling och en upprepande synthslinga som nästan låter som den skulle komma från Roger Troutmans ande filtrerad genom synthtangenter.

Han är inte avståndstagande, men nyktert intagande. Gift of Gab betraktar sin omgivning, minns tillbaka men är inte heller sentimental. Trots det mörka han ser omkring sig hittar han ljuspunkter och visar på det som är gott. En del av värmen är hans leverans. Varm, glad, avslappnad melodisk hiphop.

Även om Blackalicious ”Blazing Arrow” hade en del underbara spår tyckte jag de sträckte sig efter lite för mycket, utan att riktigt kunna nå det. Gift of Gabs skiva är mer fokuserad, men tar också bara grepp om grunderna. Berättelserna, rösten, rytmen. Det räcker, även om jag saknar några svinbra gäster som kunde krydda anrättningen för att väcka nytt liv och ge rymd till Gift of Gabs fyrdimensionella rymdskepp. Och enda gästen Vursatyl (från Livesavas) som battlar om utrymmet i ”Real MCs” gör mer en kompis-klapp än något som faktiskt lyfter låten över resten.

Flödet i ”Evolution” är förbaskat skönt. Där är han är så självklar – en MC, med fokus på vad han gör: Levererar rim. Hans nyversion av ”Puttin' on the Ritz” (”The Writz”) är cool och ”Rat Race” är helt enkelt svinbra, en av årets bästa låtar över huvud taget.

Det finns några pärlor till här och när man fokuserar på Gift of Gabs röst finns det egentligen inget att klaga på. Men produktionen blir lite enahanda efter ett tag. Jag förstår varför Chief Xcel inte fick vara med alls på Gift of Gabs första soloskiva, men det är synd. Quannum-familjen har ju utforskat de här territorierna ganska länge nu så att Gift of Gab kan behöver han inte bevisa, men att han kan räcker inte för ett helt album. ”4th Dimensional Rocketships Going Up” är dock ett utmärkt album att spela i bakgrunden. Då gör det inte så mycket att produktionen är lite seg, då kan jag istället fångas av Gabs ordströmmar när de är som bäst. Då är det bra nog att älska den.