Jag har svårt för brittisk hiphop. Har nog alltid haft det.

Visst måste öronen vänjas vid att höra den studsiga brittiska accenten istället för den släpigt amerikanska, men det är inte där problemet ligger.

Problemet är musiken.

Lika briljanta som britterna varit på att mejsla fram mästerverk efter mästerverk i sökandet efter den perfekta poplåten och lika briljanta de varit i att röra ner sin jakt på den perfekta poplåten i den amerikanska dansmusik som sköljde över landet under åttiotalet, ja, lika usla har britterna varit på att förvalta soulen och hiphopen. De kan ju, om de bara vill. Som när de gör musik för sin egen skull (brittisk musik är ju bäst i världen, åtminstone om man frågar britterna själva). Då kan britterna till och med göra hiphop och soul som känns äkta.

Men så har vi det där lillebrorskomplexet.

Trots att, eller kanske just därför att, britterna vet att brittisk musik är bäst i världen så räknas inte framgångarna förrän du slagit dig in på den amerikanska marknaden. Att ungefär inga brittiska band lyckats med det verkar inte avskräcka. Självklart blir det här extra tydligt i genrer som är så genomamerikanska som soul och hiphop. Då försvinner alla antydningar till originalitet och egen identitet till förmån för en urvattnad MTV-mall för hur man nog gör soul och hiphop på bästa sätt för att lyckas slå i det stora landet.

När jag började fundera på vad som förenar det mesta av den brittiska soul och hiphop jag faktiskt gillat under åren kan det sammanfattas i ett enda ord: organiskt. När de inte försöker göra maskinell framtidsfunk för topplistorna utan fokuserar på att få till ett levande sväng.

Bristol-kvartetten Aspects är ett av namnen i det sällskapet.

När Aspects släpper uppföljaren till ”Correct English” blir resultatet lika svängigt som spretigt och samtidigt helt eget. Och om man så vill kan ”Mystery Theatre?” fungera som en snabbspolning genom den svarta musikhistorien på sisådär 45 minuter.

Inledande ”Impact” kickstartar festen med 2step på levande instrument medan ”Way Back” blandar funkfest och beatboxande. Än mer funk blir det i ”Soul Sister” (med Little Barrie) som är valfri James Brown-producerad funkdiva med Prince på körsång. ”The Way She Speaks” uppdaterar ”Hit the Road Jack” till trumrullande scratchjazz år 2004. Funkflöjten i släpiga ”Self Help Song” blir ett möte mellan Beatnuts och en dubbas med rötterna i Bristols mest västindiska kvarter.

När Aspects bjuder in The Bees till slackerhyllningen ”Off the Lip” kommer jag faktiskt att tänka på Stonefunkers i sina mest tillbakalutade stunder (funkgitarren! blåset! sången!) Tänk dig Beach Boys lowridande längst med Venice Beach så hamnar du inte helt fel. Den uppscratchat skrikande saxofonen i ”Droppin' Drums” får mig att tänka på ”7 Seconds”, medan den droppande basen och cellon i ”City Limits” inte är långt ifrån Earthlings ”Radar”.

Och jodå, självklart blir det en blinkning till kollegorna Massive Attack och Tricky (i ”City Limits”).

En karbonkopia av musik som gjorts förut. Aspects spränger inte upp några nya hål under sin framfart, men de gör däremot alla delarna till sina egna. Trots spretigheten tappar ”Mystery Theatre?” aldrig fokus.

När avslutande ”My World” rullar ut i den varma sommarkvällen genom de öppna fönstren, och en sorgsen cello svävar iväg tillsammans med en ensam flöjt, känns stridsropet ”this is my world now” inte som ett helt osant påstående.

Ett av årets trevligaste hiphopalbum.