Sommaren är här. Med den kommer drömmen om sammetsmjuka, varma nätter och heta, lekfulla dagar. Lusten närs att gå på utomhuskonserter, dricka öl under bar himmel och dansa ända in i gryningen. Vilket soundtrack passar bättre än Pixies för sådana ögonblick? I och för sig går det lika bra en vinterkväll. Pixies är som ett rusmedel av bästa sort. Därför ser jag alltid till att spela en Pixies-skiva som uppladdning. ”Doolittle” är det ultimata albumet för att skapa en euforisk feststämning.

I sammanhanget kan nämnas att mitt lyssnande på Pixies började under en tidpunkt när jag studerade konst. Vi hade precis sett Luis Buñuels och Salvador Dalis film ”Den Andalusiska hunden”, (1928-29) som Black Francis text till ”Debaser” är inspirerad av. Inledningsspåret styrka är det melodiska tillsammans med energigivande larmande gitarrer och texten, som är öververklig i sin stämning. Det låter lite mindre rått än tidigare album. Jag gillar att Pixies musik är direkt och att den har ett rått rockanslag med gitarrer som manglar ut ljud. Det märks mer på första fullängdaren ”Surfer Rosa” från 1988. ”Doolittle” har ett renare ljud. Bandmedlemmarna lär själva vara musikälskare och rockfans av stora mått. Det speglas i deras musik. Pixies fortsätter att blanda punk, indierock och popinfluenser med humoristiska och surrealistiska texter. Låtskrivandet sitter säkert på ”Doolittle”, i låtar som ”Wave of Mutilation”, ”There Goes My Gun”, ”Gouge Away”, ”Here Comes Your Man”, ”Mr Grieves” och ”Hey”. Det är intensiva och korta sånger. Black Francis ger en suggestiv dimension åt låtarna med fragmentala texter som hämtar teman från bland annat Bibeln, sex, och popkultur. En lekfullhet och upphetsning blandas med en intensitet och ett ursinne i låtarna.

Skivans omslag pryds av en apa. Det är en apvärld vi lever i och apan symboliserar oss, föreslår Pixies. Spår nummer sju, ”Monkey Gone To Heaven” på ”Doolittle” har en text som kan tolkas som en varning för en ekologisk katastrof. ”Now, there's a hole in the sky/And the ground's not cold and if the ground's not cold/Then we're all going to burn…” Låten är ett exempel på ett skickligt popsånghantverk. Samtidigt behålls en kärna av råhet, med gitarrerna i refrängen. Låten är också ett exempel på Pixies texters dragningskraft. ”If man is five…then the Devil is six…and if the devil is six…then God is seven!” Något som jag gillar med ”Doolittle” och Pixies musik är den extrema dynamiken. Den märks i kombinationen av rytande gitarrer med stopp – startdynamik och melodiska popinfluenser. Och den finns också i Black Francis röst, tänjd från pratsång till skrik, kontra Kim Deals mjuka stämma. Att bandmedlemmarna är nytänkare ser man resultatet av på ”Doolittle”. Kännetecknande för albumet är ett uppluckrande av den konventionella popsångstrukturen. Historien om hur Pixies formades 1986 och Kim Deal gick med är träffande. Black Francis lär i en musiktidningsannons ha sökt efter en basist som gillade ”Hüsker Dü och Peter, Paul & Mary”. Det är inte en så tokig beskrivning av deras musik.

Från Kurt Cobain och Sonic Youth till Pixies eller tvärtom – kopplingar finns mellan banden, influenserna och skivorna i min skivsamling. Fastän jag verkligen älskar musiken som gjordes på sextio- och sjuttiotalen och gamla vinylplattor, kan det kännas befriande och uppfriskande med musik från den alternativa rockmusikscenen daterad sent åttiotal/tidigt nittiotal. Kurt Cobain lär ha sagt att det enda band han någonsin ville spela i var Pixies. Tdigare i år, bara för några månader sedan högtidlighöll vi minnet av Kurt Cobain. Tio år efter hans tragiska bortgång, finns Pixies på scenen återförenade i en efterlängtad spelning på Hultsfredsfestivalen. De står där, coola och levererar sin musik med desto mer rörelse i. Pixies lyser likt levande ikoner på scenen. Det är som om tiden stått stilla och jag är tonåring på nytt. Och det är extas och dans. Såväl Pixies som Nirvanas musik lever, och upptäcks hela tiden av nya generationer unga musikintresserade.