Det är konstigt det här med hur snabbt man ibland ändrar åsikt om en skiva.

När jag första gången hörde Miss Kittins nya album, någon gång i april sådär, tyckte jag att den var ungefär hur bra som helst.

Ja!

Bättre än genrekollegan Felix da Housecats nya alster, som jag premiärhörde ungefär samtidigt. Sedan gick en tid när skivan hamnade i min ”olyssnat”-hög (eller rättare sagt, min ”skivor att skriva på”-hög) innan jag lyssnade på den igen.

Jaha.

När jag plockade upp ”I Com” igen började jag fundera på vad det egentligen var jag hörde första gången. Vad det var som var så bra. Kanske var det bara så att musiken på ”I Com” var precis det jag behövde höra just då.

Jämför jag de två nu framstår ”Devin Dazzle” som den roligare skivan. Samtidigt som skillnaden mellan de två albumen är rätt stor, finns det också ett gäng likheter, inte bara för att de klumpades ihop när electroclash-hypen rasade som värst. Både Felix och Kittin har flyttat fram sina retropositioner från det tidiga åttiotalet, till mitten av samma årtionde. Istället för den nyromantiska syntmusiken har de den här gången inspirerats av decenniets nyfödda dansmusik. Ungefär den epok dansmusiken i stort har hunnit fram till, alltså.

Att ett av spåren på ”I Com” heter ”Soundtrack of Now” (som dessutom acid-knorrar) är med andra ord en ganska korrekt varudeklaration.

För att fortsätta den oundvikliga jämförelsen med ”Devin Dazzle” är ”I Com” ett betydligt mindre dansant album. Undantaget den elektriska punkstänkaren ”Meet Sue She Be” (tänk Big Brother-Kittys ”I Am a MF”) är ”I Com” till största delen en nästan ambient historia. Det är också då skivan funkar bäst (fast ”Meet Sue She Be” är fortfarande ett av de bästa spåren).

Men så har vi de där låtarna jag måste ha hört något med när jag först lyssnade på skivan. En dimension som försvunnit. När Miss Kittin mest pratsjunger lite lojt över en halvengagerande musikbakgrund. Okej, hennes blasé-sång på bruten engelska är ju halva grejen, men andra halvan är trots allt bra låtar.

Något som det är lite för ont om på ”I Com”. Men även här är jag lite lätt kluven. Om jag är på rätt humör sugs jag ibland långt in i musiken, men rätt ofta blir det snudd på irriterande pausmusik.

Fast i ”I Come.com”, med Miss Kittin viskande med sin mest förföriska röst, är verkligen hypnotiskt vacker, på ett maskinkyligt sätt.

Ja, och så är det förstås fullständigt omöjligt att värja sig emot Miss Kittins knasigt, charmiga nonsenstexter. När Miss Kittin i ”Meet Sue She Be” rabblar ”Mitsubishi, Suzuki, BMW” (i texthäftet förstås skrivet som ”Meet sue be she / sue zoo key / be aime double you”) kan jag inte låta bli att undra om det är en hyllning till Humpe & Humpes klassiska och briljanta ”Yamaha”.

Inte lika bra som när jag hörde den första gången. Återstår att se vad jag tycker om ytterligare tre månader.