Det är lätt att vara avundsjuk på David Byrne. Inte bara för att han är smart och cool, utan för att det måste vara vansinnigt kul att vara David Byrne.

Han gör det han tycker är roligt.

Han ger ut skivor och böcker, han ställer ut konst och skriver tidningsartiklar, han gör film och håller föreläsningar, han är gäst hos David Letterman och sjunger med Simpsons.

Dessutom gör han det otroligt bra och kan leva på det.

Eller som Crash Test Dummies uttryckte sin avundsjuka i den småtrevliga ”When I go out with artists” från 1993, som ironiskt nog är producerad av Jerry Harrison, tidigare medlem i Talking Heads, och ständigt i skuggan av frontmannen Byrne:

If I were David Byrne
I’d go to galleries and not be too concerned
Well I would have a cup of coffee
And I’d find my surroundings quite amusing
And people would ask me which were my favourite paintings

David Byrne tillhör idag Manhattans kulturelit och redan 1986 var han på Time Magazines förstasida. Rubriken löd ”Rock's Renaissance Man”. Men detta avundsvärda privilegium att få vara mångbegåvad och mångsidig medför även vissa problem. Varken publik eller kritiker verkar kunna hantera artister som är svårsorterade och omöjliga att sätta en etikett på. De försvinner i det allt mer polariserade mediebruset och i popstjärnors allt mer desperata kamp för att synas och säljas till varje pris. Trots att Talking Heads år 2004 – exakt 30 år efter det att Byrne bildade bandet tillsammans med Chris Frantz och Tina Weymouth – är mer aktuella än någonsin och hyllas av efterföljare som The Rapture, Franz Ferdinand och !!!, så är musikern och soloartisten David Byrne idag förvånansvärt ouppmärksammad. Han är för de allra flesta fortfarande f.d. Talking Heads-sångaren, den neurotiske mannen i den alldeles för stora kostymen.

Detta är förvånansvärt och sorgligt, eftersom David Byrnes soloskivor på många sätt är minst lika bra som de han gjorde med Talking Heads. David Byrne har åldrats med värdighet. Han är 51 år nu, men hans musik präglas fortfarande av den rastlöshet, iver och experimentlusta som karaktäriserade Talking Heads fenomenala utveckling från litet smart punkband till stort svettigt funkband. Detta gäller i allra högsta grad hans senaste skiva ”Grown Backwards” som släpptes i våras. Det är hans bästa soloskiva någonsin, i hård konkurrens med den fascinerande ”Feelings” från 1997 och den hejdlösa latinofesten ”Rei Momo” från 1989. (Det bör kanske påpekas att jag då inte inkluderar ”My life in the bush of ghosts”, milstolpen och mästerverket som han gav ut tillsammans med Brian Eno 1981)

”Grown Backwards” visar upp en mognare David Byrne. Det är den mest melodiösa och den vackraste skiva han någonsin gjort. Det är resultatet av att han för första gången började låtskrivandet med melodierna och inte som han brukar, med rytmerna. Det är också resultatet av den centrala roll han gett stråkensemblen Tosca Strings från Texas. Deras undersköna stråkarrangemang skänker många av låtarna en både sällsynt och sällsam skönhet. Och även om han som vanligt blandar friskt med allt från opera till disco, så binder stråkarna ihop allt till en bländande enhet.

Även textmässigt har han mognat. Visst känner man igen hans skarpa observationer av den lilla människans förvirring i ett allt sjukare konsumtionssamhälle, men här finns också många personliga betraktelser över hans eget liv och åldrande. Det faktum att han numera är singel märks också i texterna; sällan har han så tydligt skrivit om kvinnor och sex, behovet av dem och längtan efter dem.

Men David Byrne blir aldrig bitter. Tvärtom låter han gladare än på länge, och verkar uppriktigt tillfreds med sin situation i livet, både som människa och konstnär.

I don't have any more problems
All of my worries are gone
Beautiful angels appear at my side
And corporate sponsors will act as my guide

Texterna på skivan är briljanta; fyndiga, roliga och träffsäkra. David Byrne har aldrig varit charmigare.

Skivan inleds magnifikt. ”Glass, concrete and stone” byggs långsamt upp med en enkel men suggestiv rytm, till vilken Byrne sjunger en av de starkaste melodier han någonsin skrivit. Sedan följer en lysande cover på Lambchops ”The man who loved beer”, en låt han tidigare spelat live tillsammans med Yo La Tengo och som han här med små medel förvandlar till sin egen. Stråkarna är sagolika och låten är ett av de vackraste ögonblicken på skivan.

Därefter kommer så den första av två operaarior. ”Au Fond du Temple Saint” är en duett från Bizets ”Pärlfiskarna” som han sjunger tillsammans med Rufus Wainwright. Man borde ha lärt sig att aldrig bli överraskad av något från Byrne vid det här laget, men när det började ryktas om opera blev även jag både överraskad och tveksam. Så blev också skivbolaget, trots att de gjort sig kända som ett djärvt skivbolag, inte minst sedan de gjorde många lyckliga genom att ge ut Wilcos ”kommersiella självmord” ”Yankee Hotel Foxtrot”, vilket ju visade sig vara ett kommersiellt lyckokast. Opera är ofta både pretentiöst och fånigt, en ovanligt riskabel kombination, men Byrne lyckas på ett nästan mirakulöst sätt undvika alla fällor. Sanningen är att både ”Au Fond du Temple Saint” och ”Un di felice, eterea” från Verdis ”La Traviata” som kommer senare på skivan, fungerar alldeles utmärkt. Den första är ett av skivans starkaste spår.

Den magnifika inledningen avslutas med ”Empire”, en låt Byrne skrev som en hymn till det republikanska partiet. Ironin är svidande, men samtidigt så subtil att han först tvekade att ha med låten på skivan. Tänk om någon skulle tro att ha menade allvar. Precis som Byrne aldrig tidigare varit personligare och öppnare om kvinnor och sex, har han tidigare heller aldrig varit så tydlig i ett politiskt ställningstagande. Bushadministrationen får sig en riktig känga, och den blir bara starkare av att kritiken framförs till toner som för tankarna till Hollywoodfilmer med Kevin Costner.

Young artists and writers
Please heed the call
What's good for business
Is good for us all
And as it is in Nature
So it is in life
The weak among us perish
The strong alone survive

Därefter följer tyvärr en svacka, och anledningen till att jag inte ger den en tia i betyg; ”Tiny Apocalypse”, ”She Only Sleeps” och ”Dialog Box”. Byrne är som sämst när han upprepar sig och befinner sig på säker mark. Ingen av de här tre låtarna är dålig, men de påminner alltför mycket om äldre låtar och tillför inte skivan något bränsle.

Men därefter är det ren och skär magi.

”The other side of this life” är ett luftigt lyckopiller som för tankarna till Tin Pan Alley och Broadway. ”Why” är den vackraste melodi Byrne någonsin skrivit och ett av hans mest rörande ögonblick. I ”Pirates” låter han oss återigen besöka latinofesten på ”Rei Momo”, och ”Civilization” är ett mästerverk, skivans näst bästa låt.

Den allra bästa har han sparat till sist. Redan tillsammans med X-Press 2 var ”Lazy” en av de bästa låtar Byrne gjort på många, många år. Musik för både huvud och fötter, Talking Heads för 2000-talet. Nu bjuder han på en nästan tio minuter lång version, som knäcker allt annat som getts ut på skiva år 2004. Världsmedborgaren David Byrne gör en enda stor smältdegel av ”Lazy” och låter kulturer och musikstilar krocka på samma hänsynslösa men befriande sätt som på en gata i New York. Här möts melodramatiska stråkar och indiska rytmer, disco och punk, bultande rytmer och sköna melodier, ploppande synthar och rockande elgitarrer. Här är David Byrne i sitt esse. Här visar han alla unga efterföljare att gammal inte bara är äldst, utan att gammal fortfarande är bäst.