Fingrarna dansar fram över tangenterna, ibland fjäderlätt som en mild bris, sveper matt förbi ditt öra och försvinner vidare i sommarnatten. Ibland stenhårt och massivt som ljudet av ett stålverk, mullret och dånet av gigantiska metallarmar som kraftfullt roterar i konstant takt. Det finns ingen gräns för hur många variationer man kan uttyda om man lyssnar tillräckligt noga. Det ryms en hel värld full av nyanser och känslor i ett solitt instrument.

Christopher O’Riley är en klassiskt skolad pianist, han har i många år lett ett populärt radioprogram for klassisk musik i USA och har totalt snöat in på ett brittiskt rockband. Hans tanke att göra covers av favoritlåtarna visade sig vara en genialisk ide. Den här skivan har levt med mig så länge nu att när jag hörde Radioheads ”Black Star” i en bar tänkte jag rent instinktivt:
– Vad är det här för Christopher O’Riley-cover?

Radiohead gör sig extremt bra i pianoversion. O’Riley ar en skicklig pianist men Thom Yorke är även en skicklig kompositör. Grundmelodin känns genast igen. I en avskalad version blir den ännu starkare. I och med att flera element ur originallåten forsvinner lämnas mer plats åt fantasin. Avsaknaden av texter är inte så mycket ett tomrum som en ytterligare dimension. Ibland är det som inte hörs större än det som hörs.

För dem som är nere med Radiohead är O’Riley ett komplement, kanske en ny värld. För dem som inte är nere är O’Riley en utmärkt väg till Radiohead, till klassisk musik och till fantastisk musik i allmänhet.