Det är förmodligen min f.d. arbetskamrat Pop-Karins fel att jag över huvud taget brydde mig om att lyssna på Jens Lekman. När hon en morgon glädjestrålande berättade om en konsert hon sett under helgen förstod jag att jag åtminstone borde ge Lekman en chans. Smiths/Morrissey-varningsklockorna till trots.

Men det dröjde. Och dröjde. Det var egentligen först när jag såg och hörde rusiga ”You Are the Light (By Which I Travel into This and That)” som sista droppen fylldes i bägaren.

Jo jag vet, jag är förmodligen siste man ombord på spårvagnen.

Å andra sidan, vad handlar den här hetsen om att alltid vara först egentligen om? Är inte bra musik alltid bra musik? Går det inte att lyssna på något någon annan redan hört?

Eftersom jag nu valt att skriva om musik förväntas det kanske att jag ska vilja vara först. Strida i frontlinjen och allt det där. Allra helst borde jag skriva om skivor ingen hört än. Gärna några veckor innan det går att hitta dem i piratnätverk eller butiker.

Jag har aldrig fattat det där.

Se då hellre mina texter som diskussionsöppnare. Då blir det ju meningslöst om jag skriver om något ni inte haft en chans att lyssna på. Det förutsätter att du lyssnat och bildat en egen uppfattning. Så säg vad du tycker. Berätta varför det är bra eller dåligt. Om jag har rätt eller fel, mycket eller lite. Jag vill diskutera musiken. Dialogen är mer värdefull än monologen.

”Julie EP” är då det nya. Titelspåret är hämtat från debutalbumet och har remixats lite lätt, men skillnaden är inte så stor att någon som hört originalet kommer att behöva klia sig i huvudet och undra vad det är som ljuder ur högtalarna. Trummorna har gjorts lite mer markerade och, tja, nästan dansgolvskittlande.

De fyra nya – ”I Saw Her in the Anti War Demonstration”, ”A Sweet Summers Night on Hammer Hill”, ”A Man Walks into a Bar” och ”Another Sweet Night on Hammer Hill” – är alla mer eller mindre superpopiga uppåtlåtar. Vilket passar mig perfekt, för ärligt talat är det mest uppåt-Jens jag gillar. När han sätter sig ner och blir ännu en i raden av ledsna svenska killar med gitarr skippar jag oftast framåt.

Bäst är den nästan northern souliga handklappsfesten ”A Sweet Summers Night on Hammer Hill” med en superlöjlig ”bongo bongo bongo bongo bongo bongo bong”-refräng. Att den dessutom bygger på samplingar av en piratinspelning från en spelning han gjorde på campingen i Emmaboda är snudd på genialt.

Och textomtagningen av den urgamla skämtinledningen ”A Man Walks into a Bar” är riktigt snygg, en solmelankolisk gitarr- och visselhistoria.

För er som redan är övertygade är det bara att springa iväg och ställa ännu en i samlingen (och eftersom ni säkert köpt den redan kan vi väl säga vad ni tycker om den). Ni som likt jag är sena ombord kan mycket väl hitta er biljett i och med den här rara EP:n.