Jag började lyssna på Metallica ganska sent så att säga. När de släppte ”Metallica” 1991 var jag 10 år och inte intresserad. Det var först i mina tonår som de fyra herrarna från den amerikanska västkusten väckte mitt intresse. Min polare Bengan och jag var och hängde i Varbergs centrum sent en kväll, inte värst roligt. Vi hittade en slängd tidning att läsa och när Bengan såg i TV-programmet att SVT skulle sända en Metallicakonsert från Tyskland samma natt satte han sig på sin cykel och åkte hem för att dra igång videon. Det var en spelning från Blind Mans Ball som visades. Dagen efter cyklade jag hem till Bengan och vi tittade på konserten, vi såg den två gånger på raken för att sedan titta på den flera gånger om i några dagar. Jag var såld! På min kommande födelsedag fick jag min första skiva med Metallica av mina föräldrar, ”Master of Puppets”.

Skivan börjar med ett akustiskt intro till låten ”Battery” signerat Kirk Hammett, efter det brakar helvetet lös. Musiken är rå, energisk men samtidigt väldigt harmonisk. Detta är något Metallica alltid lyckats med, den perfekta balansen mellan fart och lugn. En av James Hetfields kvalitéer som textförfattare är de tidlösa texterna om saker som alltid kommer att göra mänsklighetens historia mindre vacker. I ”Disposable Heroes” sjunger Hetfield om unga soldater i ett meningslöst krig:

Soldier boy, made of clay
Now an empty shell
Twenty one, only son
But he served us well
Bred to kill, not ot care
Do just as we say
Finished here, greetings death
He’s yours to take away

”Master of Puppets” är det tredje albumet som Metallica släppte ifrån sig, de använde sig återigen av dansken Flemming Rasmussen som producent. Skivan är inspelad i Danmark, inte för att jag tror det har påverkat ljudbilden något, men det är ju trevligt att ett av våra grannland har betytt så mycket för ett av världens största metalband. Just det, bakom trummorna sitter ju Lars Ulrich även han är från Danmark.

På skivan återfinns två av Metallicas absolut bästa låtar, ”Master of Puppets” och ”Welcome Home (Sanitarium)”. ”Master of Puppets” är en snabb, tung låt som handlar om kokainets baksidor. Låten har ett av tiderna absolut tyngsta öppningsriff, och är nästan uteslutande alltid med på deras låtlistor när de spelar live. Cliff Burtons (R.I.P) basspel är mullrande men samtidigt välspelat och ger en otrolig tyngd. Det är 8 minuter och 38 sekunder där Metallica visar varför de är störst i världen på det de gör. ”Welcome Home (Sanitarium)” är en av de två lugna låtarna på skivan. Ett vackert spår med ett av det bästa gitarrspelen som jag har hört.

När jag lyssnar på ”Master of Puppets” får jag en härlig nostalgitripp till hur det var att befinna sig i sina tonår och vara förbannad på allt. En underbar känsla, alla behöver vara förbannade ibland och varför inte vara det till Metallicas absolut bästa skiva!