1969 stod Johnny Cash framför ett hav av interner, dömda för mord och andra grova brott. Förståeligt frustrerade av att vara frihetsberövade vrålar de med sina hesa stämmor när Johnny Cash sjunger ”San Quentin, I hate every inch of you”. Med den inlevelsen låter det som att Cash suttit där de sitter, i åratal och att han nu kommit tillbaka för att få revansch, redo med facklan i hand att bränna ner hela skiten. Cash sjöng ofta om fängelser och fångens olyckliga historia, i själva verket hade han ett väldigt milt brottsregister.

När någon dör tenderar de att uppskattas mer än när de var levande. Antagligen för att det som lämnas kvar är så definitivt, det kan aldrig ändras eller tas tillbaka. Såtillvida man inte stjäl rösten och med dagens teknik använder den för att göra musik artisten aldrig skulle ha godkänt. Vila i frid alla legender. Man skulle kunna tycka att skivbolag borde ge en chans åt nya talanger istället för att krama det sista ur döda mjölkkossor, men det är ett annat kapitel.

Det är därför Sons and Daughters känns uppfriskande. Tror att Cash hade gillat att få ”Johnny Cash” uppkallad efter sig. Sons and Daughters släppte ”Love the Cup” på Ba Da Bing Records förra året men har nu plockats upp av Domino, och det med all rätt. Bandet har funnits sedan 2001 men har inte fått sin rätta uppskattning förrän i år då de följde med Franz Ferdinand på deras USA-turne samt fick en plats på Skottlands största festival, T in the park.

De är något av en supergrupp med rötter i Arab Strap och The Zephyrs. Musiken är delvis väldigt simpel med briljanta gitarrslingor som Jack White hade klätt sig i rosa för att få komma på. Enkla slingor med lallande refränger. Samtidigt har den rika melodier med inspiration både från indieunderjorden och traditionell skotsk folkmusik. Tillsammans med smått morbida texter är ”Love the Cup” en liten pärla som troligtvis kommer höras på många skumma hak framöver.