Recension
- So much guitar! (CD) Wes Montgomery
- 1987
- Riverside records/Fantasy/Amigo
Mjukt fotstamp
Lyssna
Externa länkar
- Wes Montgomery
- En bra sida gjord av en hängiven fantast.
- Gibson Custom: Wes Montgomery
- Här finner du lite information om Montgomerys gitarrer.
Jag kan förmodligen minst om jazz.
Jazzen är en helt annan värld för mig. Jag förstår sällan logiken och tekniken. Jag kan inte heller sjunga eller traktera ett instrument som jazzen föreskriver.
Och ändå lyssnar jag. Mer och mer. För med rätt sorts jazz är det trots frånvaron av rena enkla melodier svårt att inte stampa takten.
En sådan skiva som får mig att rycka med fötterna är ”So Much Guitar!” Med Wes Mongomery. Både ett långsamt gungande med foten och ett speedad knattrande på tårna.
John Leslie Montgomery, en fattig självlärd grabb från Indianapolis, som föddes 1925. Aldrig särskilt intresserad av vilken gitarr han spelade på, så utvecklade han en alldeles egna särskilda tekniker. Tekniker som mina jazzkunniga vänner fortfarande menar kan höras både här och där.
Men jag bara lyssnar, och hör en artist som med finess spelar jazz med influenser från bluesen och som låter resten av sitt band komma till tals mest hela tiden. Hank Jones på piano, Ron Carter på bas, Lex Humphries på trummor och Ray Barretto på congas.
Och det doftar 1960-tal om Montgomery. Ibland nästan med drag åt hissmusik, men med en stor gnutta ettrighet och vilja att slita sig loss ur melodiens tvång. Ibland lugnt och nästan sävligt, ibland snabbt och stressat. Men alltid mjukt, och utan skränighet eller krävande utsvävningar.
Och nog lyssnade Montgomery på Charlie Christian, Django Reinhardt och Les Paul. Trots det är han något eget.
En ljum kväll med en himmel färgad rosa av den döende solen är det svårt att inte lyssna på versionen av ”One for my baby (and one for the road)”.
Så även om jag inte kan något om jazz (och kanske därför inte är att lita på), så kan detta vara din skiva om du gillar sväng och coola gitarrsolon.
Publicerad: 2004-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2004-07-18 00:00
14 kommentarer
Ingen "först!" trots att klockan är väl över midnatt. DSC tycks befinna sig i fritt fall.
#
Varför recenseras denna nu?
#
Jazz är för musikskoleelever, moderatfruar och pensionärer. Ingen annan kan intressera sig för skiten.
#
Han dog -68 men det står att skivan kom ut -87. Är det inte roligare att skriva det år som skivan kom ut?
#
oj, en skiva som inte är någon kass jävla idiepop eller någon annan tråkig musik. Första bra skiva som ni har skrivit om i år på dagensskiva…..
#
jazz är säkert roligt för dem som spelat instrument etc i 40 år.
#
jag e 20 o gillar jazz… inget konstigt med det tyker jag :)
#
Vad är denna nervsjukdom som sprider sig på DSC? Rescensenterna beter sig som de brukar, men kommentarerna är helt under isen.
Alternative carpark? Magnetic fields?
Resten får hitta ett annat dagligt skivforum för ruttna musikformer såsom världsmusik, jazz och blues.
#
Bravo! Fin recension av en fin skiva.
#
Har nyligen kommit in en jazz-period själv. Det är ignorant att kalla musikstilen för rutten. Jag förstår att kompetensen som ryms hos musikerna skrämmer bort många som får svårt att relatera, men i grunden är jazz bara fantastiskt hantverk, och inte utan själ.
#
Det är så tråkigt med människor som är rädda för allt som de inte själva förstår och behärskar. Ja, usch för jazz, blues och all annan hemsk musik som vår älskade pop härstammar ifrån. Det lär ju vara sådana där negermusiker som utövar den, likt världsmusiken och inga bleka outbildade new york slynglar med politisk korrekthet och rika föräldrar.
#
Capito: Well said!!
#
Det enda som rättfärdigar valet av recensent är betyget – så länge man tycker något är bra ska man sprida det. Annars bör man följa gamle Wittgensteins råd (vilket i synnerhet gäller en del inskränkta små hjärnor här). "Om det man inte kan tala, därom måste man tiga."
Och skivan släpptes 1961. Den är väldigt bra.
#
vad synd det är om alla som vägrar få fördomar motbevisade. alla som har bestämt sig för att dissa och därigenom missar så mycket.
sätt på… få se… Miles Davis – Sketches Of Spain… eller Duke Ellington – The Far East Suite… eller Hugh Masekela – Grrr!… och inse att oavsett hur skicklig/oskicklig musikern är, oavsett vilka andra människor som lyssnar på musiken, och oavsett hur lite du kan om musikgenren, så är det känslan och svänget som räknas.
#
Kommentera eller pinga (trackback).