Detta är Södern med stort s.

Rockmusik är nämligen sällan så intressant som när den, med religiös mani, karvar som djupast i Söderns hjärta.

David Eugene Edwards kallsvettiga exorcismer på ”Secret South”, Johnny Dowds bluesgnissel om förtappade själar och skändliga förförerskor på ”Wrong Side of Memphis” och Nick Cave har nog aldrig varit intressantare, konstnärligt sett, än då han trasslade in sin själ i tvillingprojekten ”The First Born is Dead” och ”And the Ass saw the Angel”.

Det handlar om den gammaltestamentliga syndens avkrokar, där eldvattnet och lusten rinner till ikapp med skammen och ångern, där vägen ut ur stan leder förbi gravstenarna till den korsning där Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för att spela gitarr som ingen annan.

”Southern gothic”, kallas det. Sydstatskyrkogårdsromantik.

Jim White kan allt om det där.

Jim White växte upp i utkanten av pingströrelsen, i själva spännet på Amerikas bibelbälte, på en stadig diet av tungomål, söndagsmässor och Dixie Hummingbirds.

Att han skrivit låtar som heter ”God is What Drives me Crazy” eller ”When Jesus got a Brand new Name” är självklara testamenten på hans barndom.

Hans två tidigare skivor, ”Wrong-Eyed Jesus” och ”No Such Place”, var båda resor på rostskadade räls in i hjärtat av ett hallucinatoriskt och David Lynch-gotiskt bakgårdsamerika. Den första präglades av psykotisk cirkusmusik i Tom Waits anda (vilket inte var svårare att spåra än att Ralph Carney deltog i studion), den senare klippte in Neil Young i rena freakjazz- och trip hopmoment, courtesy of Morcheeba.

”Drill a Hole in that Substrate and Tell me What You See” vandrar med en fot på stigen (i skenet av himmelskt glimrande Velvet Underground- och Hank Williams-tintade ballader) och en ute i en snårig skog där konstiga saker får det att rassla olycksbådande i buskarna (det märks att det är Joe Henrys ända som fyllt upp producentstolen, om man säger så).

På ”If Jesus Drove a Motor Home” låter det som om Beck (eller är det Alabama 3?) fått gå loss på Whites nothäften med en sax och överlämnat åt Mr Magoo att försöka tejpa ihop det igen.

I vägrenen vid en gammal nedlagd Greyhound-station hinner man skymta reflexionen från Tom Waits varggrin: ”Buddha on a motorcycle/Mohammed on a train/Here comes Jesus in the passing lane”.

”Drill A Hole in That Substrate and Tell Me What You See” är så sammanhållen, dess olika hållplatser så tätt sammanknutna, att det mer handlar om att kliva in i någon annans skapelse, samtidigt som man hela tiden kastar blickar över axeln så att dörren inte ska slå igen bakom en.

”Borrowed Wings” tassar fram på suggestivt banjoplock som – givetvis – kastar framkallningsvätskor över bilder på barn: barn på broar, barn på trädgrenar, barn vars ögon sitter lite för tätt ihop. ”Alabama Chrome” är ett samarbete med Barenaked Ladies som väl är ett av de få spår som känns som att det kröker av från den taggiga linjen – troligtvis eftersom det är just Barenaked Ladies som även producerat på den låten – med sina partier av bluesrap och med en förvånansvärt tillrättalagd refräng.

Men bäst och mest intressant är det alltid då Gud är i huset och då menar jag inte en varm och kärleksfull Gud, utan den typen som pekar med ett anklagande finger och proppar Whites själ full av existentiell ångest och syndarens rädsla med rader som, ”It's a sin putting words in the mouths of the damned” (från Aimee Mann -gästade spåret ”Static on the Radio”).

I samma sång sjungs det, ”Not praying for a miracle, I'm just down on my knees” och det är precis så det låter, som en ömklig stackare som krupit ihop som en strykrädd hund på blanknötta knän.

Jim Whites förhållande till Gud kanske bäst representeras i hur hans spelteknik på gitarren utvecklades:

Tony Iommi i Black Sabbath uppfann det nedstämda riffet som lade grunden för Heavy Metal genom att få en fingertopp kapad i en svetsolycka.

Jim White fick i sin tur handen manglad i en olyckshändelse på jobbet, men har i efterhand påstått, med det sedvanligt sneda leendet, att det rentav var till fördel för honom, eftersom han nu inte kunde spela några ”happy chords”.

Så på den vägen är det.

Herrens vägar äro, som det brukar heta, outgrundliga.