Du bör inte förvänta dig någonting när du ska upptäcka ett band som Mono. Det är lika bra att du lyssnar på musiken med öppna sinnen och låter dig påverkas på ditt eget sätt. Det går inte för mig att jämföra och likna till höger och vänster, det handlar om en alltför personlig upplevelse för det.

Jag tror att det oftare är just så med instrumental musik, kanske beror det på att jag lyssnar på det för sällan, men så fort jag börjar lyssna på Mono börjar saker och ting spöka runt i mitt huvud. Bilder och stämningar, mörker och ljus.

Det här är en ganska sorgsen och mörk skiva som ändå lyckas lyfta en. Ibland blir jag lite trött på det hela eftersom stämningen är sig ganska lik skivan igenom. Vissa låtar är nog också lite för långa.

Nedan beskriver jag vilka bilder som uppstår i just mitt huvud. Läs om ni har lust.

”16.12″
Jag springer. Och springer. Och stannar.

”Mere Your Pathetique Light”
Jag går sakta barfota över stora daggiga ängar, månljuset blänker i dropparna och jag skär mig ibland på vassa stjälkar.

”Halcyon(Beatiful Days)”
Jag kommer hem en sen natt och försöker vara så tyst som möjligt för att inte väcka de som sover. Men allt går fel, dörrar gnäller, golvet knakar och jag tappar ett glas i diskhon. Jag vinglar ner på golvet intill stereon och lyssnar på hög musik i hörlurar, i mörkret, på det kalla golvet.

”2 Candles, 1 Wish”
Hinner inte fundera över så mycket utan njuter mest av fina stråkar och tiden går fort.

”Ode”
Högt uppe i bergen, ont om syre och jag ser ut över milsvida vidder. Jag tror jag är i Himalaya.

”The Sky Remains the Same As Ever”
Jag är i rymden och jagar stjärnor och kometer. Det sprakar från motorn och höljet omkring mig skakar. Man hör liksom hur fort det går..

”Lost Snow”
En snöstorm tornar upp sig och tar med sig all snö upp i luften och ända ner till Afrika. Kvar i Sverige står sorgsna barn med pulkor och galonbyxor.

”A Thousand Paper Cranes”
Regn mot ett plåttak eller ett paraply eller en tältduk. Ni vet hur mysigt det låter. Det blir så fridfullt i och med att man vet att det där blöta aldrig kommer komma åt en. Inte på ett tag i alla fall.