Det fanns en tid när Suede inte uppträdde i Fame Factorys veckofinal. Det kanske är svårt att tro det, men det fanns en tid när Suede var världens bästa band och levererade två fantastiska plattor. Det självbetitlade albumet ”Suede” kom 1993 och ”Dog Man Star” 1994 – och båda domineras av samma iskalla ljudlandskap.

Jag skriver iskalla och menar något positivt. Jag antar att den utstrålade ur relationen mellan gitarristen Bernard Butler och sångaren Brett Anderson, en relation som på avstånd verkade vara allt annat än sund. Efter ”Dog Man Star” bröt de med varandra, Bernard Butler satsade på en solokarriär och sedan dess har ingen av dem varit i närheten av att skapa låtar som ”Animal Nitrate”, ”So Young”, ”Drowners”, ”We Are The Pigs”, ”Asphalt World” och ”Metal Mickey”. Relationen var kanske inte hälsosam, men den genererade genialisk musik.

Det tog dock tid innan jag hittade in i Suedes första platta. Jag började istället med ”Dog Man Star”, uppföljaren, som ägde så många nivåer att jag aldrig tröttnade och därför inte ens undrade om även Suedes första platta var värd att köpa. Inte ens när jag sent omsider inhandlade den förstod jag hur bra den egentligen var. För det är ju så med det som besitter kvalitet, det är motståndet som gör att det har lång livslängd.

På en fest 1995 hamnade jag och några kompisar framför skivspelare, vi kom till Suedes debutalbum och en av kompisarna var bara tvungen att spela ”So Young”. Plötsligt förstod jag. Plötsligt visste jag. Och sedan dess har jag aldrig tvekat. Det är en skiva vars öppning saknar motstycke. Överord? Nej. Jag kan i
ärlighetens namn inte komma på ett annat debutalbum som öppnar lika starkt. ”So Young” och ”Animal Nitrate” piskar skiten ur det mesta. Brett Andersons androgyna röst och poser i kombination med Bernard Butlers manliga och sylvassa gitarrslingor skapade en explosiv laddning och även om jag fortfarande inte förstår alla texter säger musiken något till mig. Det som är bestående lämnar alltid frågetecken efter sig.

Människorna som Suede berättar om mår knappast bra. De är unga och borta, kemikalierna tar över deras kroppar, men trots hopplösheten älskar de. Och Bret Anderson insisterar på att livet är värt att leva.

”Angel, don´t take those sleeping pills, you don´t need them
Though it´s just time they kill
Angel, give me your sleeping pills, you don´t need them
Give me the time they kill” (”Sleeping Pills”)

Suede var knappast ett lyckligt band. Bandmedlemmarna trivdes inte med varandra, de knarkade och utbrotten låg och vibrerade under ytan. Men, som vi alla vet, det är i olycklig jord som klassisk musik skapas. Att ett band får till en bra platta är en sak. Men Suede följde upp med ”Dog Man Star” och man kanske ska ha förståelse för karriärutvecklingen efter det.

Det är omöjligt att trumfa två sådana plattor.