Jag vet inte hur bra det gick för Shout Out Louds rent försäljningsmässigt förra året. Det kändes lite som att de gick upp som en Sonic-sol och sen föll platt till marken och att inte särskilt många tog sig tid att verkligen lyssna och köpa när albumet väl landade. Jag köpte det aldrig själv, så det kanske bara var jag.

Å andra sidan gillade jag verkligen några av singlarna jättemycket och ”Shut Your Eyes” packar jag alltid långt fram i väskan när jag ska ut och spela skivor. Därför är jag glad att de redan är tillbaka med tre nyskrivna melodier av bästa svenska gnällpopsort. Den där sorten som banden på Adrian kramar ur sig när de träffar mig som bäst. Den där svenska tolkningen av de brittiska melankolipoparna från 80/90-tal (Cure, New Order, Jesus & Mary Chain et al).

Allra allra popigast lycklig är ”Oh, Sweetheart” som inleds med stråkar och en plockande countryfärgad gitarr för att sen gå vidare med tamburinstomp, uppmanande skärp dig-körer och gnällsång av bästa sort. För ett trasigt pophjärta finns nog en chans ändå. Glatt i svart.

I de två sista bidragen går det långsammare och jag välts inte lika lätt. I ”A Track and a Train” får jag nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte är ett okänt möte mellan nämnda New Order och Jesus & Mary Chain från 1992 – 1994 jag sitter och lyssnar på. Avslutande ”Seagull” spelar med ungefär samma medel även om den känns snäppet mer somrig.

Ska jag avsluta med att sura lite så skulle jag önska att Shout Out Louds karvar en lite mer tydligt egen nisch. Det är bra, missförstå mig rätt nu, men jag kan inte låta bli att tänka att det blir lite för mycket av hört det förr.

Om Shout Out Louds fortsätter spela in och ge ut skivor i samma takt som hittills hittar de snart det där tydliga egna särdraget som gör dem livsnödvändiga. Nu är de bara ett bra popband.