Britter. Ollie och Sam. Bown och Britton i efternamn. Magiker som dyker in i en universell kropp och fångar ryckningar, pulserande slingor, droppläten, ekon, gung, vickningar och blodomloppets sorl. Kroppsnära electronica.

PARENTES: För att förstå skivan är det klokt att skärskåda titeln på denna deras femte skiva. Det är en parafras på ”I Sing the Body Electric”, en formulering som rinner genom vår kultur och då och då sticker upp huvudet. Formuleringen har sitt ursprung i amerikanen Walt Whitmans dikt med samma namn från 1885 . Då den skrevs fick Whitman höra att han var ytlig och vulgär i sin hyllning av kroppen som ett tempel. Whitman skildrade med extatisk förtjusning kroppen och kärlekens stora instrument. Han målade med bred pensel upp kroppens rika instrument och möjligheter:

”Oh my Body – - – -
Head, neck, hair, ears, drop and tympan of ears,
Eyes, eye-fringes, iris of the eye, eye-brows, and the waking or sleeping of the lids,
Mouth, tongue, teeth, roof of the mouth, jaws and jaw-hinges,
Nose, nostrils of the nose, and the partition,
Cheeks, temples, forehead, chin, throat, back of the neck, neck-slue,
Strong shoulders, manly beard, scapula, hind-shoulders and the ample side-round of the chest.”

Whitman var här inne på upploppet men fortsatte förtjust räkna upp kroppens utsprång och infallsvinklar. En tidig och anatomiskt korrekt hedonist!

”Twilight Zone” – den amerikanska kultserien med science-fiction-inriktning hade ett avsnitt med samma ”I Sing the Body Electric”–titel 1962. Vid sextiotalets slut kom en novellsamling av den då regerande mästaren i SF, Ray Bradbury, med titeln. I samlingen trängs märkliga motiv som den lilla novellen ”Tomorrow's Child”, om kvinnan som föder en liten blå pyramid.

När sjuttiotalet startade kom Weather Report med en rad stilbildande jazzfusion-skivor. Först ut från supergruppen ledd av Wayne Shorter och Joe Zawinul kom skivan – ”I Sing the Body Electric” -och så har det hållit på…SLUT PÅ PARENTESEN.

Nu mer än trettio år senare har vi Ollie Brown och Sam Britton på scen med ”I Tweet the Birdy Electric. Skivan har ett skrotigt och näpet konvolut med en knasdrogad kyckling, men det är uppenbart att dom vill knyta ihop en mycket stor stereofonisk säck och fånga in själva tiden i svansen. Med deras musik i öronen känner jag mig utsänd på vandring i den plingande och knastrande kropps-kontinenten. Det kunde ha fått jazzfusions-entusiasterna att falla omkull av glädjespatt om dom hade kunnat höra hur friktions-fysisk och finurlig den nya rebelliska electronica–musiken blivit. Mjuk, hypnotisk och med plurpande instick som hämtande från brödrostar i baklås eller sörpel-juck från kroppens mest erogena zoner. Här ligger dagens framtänder och tuggar. This is the cutting edge of music and molecules of all mankind. Whitman skulle ha skrivit en fontänsprayande hyllning till Icarus. Nu gjorde jag det i hans ställe. Detta är ljudo. Ljud och toner i vild och vemodig batalj. Måste bestämt ägas!

PS. Den blå pyramidens födelse behöver ett soundtrack….vem blir först?