Jackson Browne finns nu också. Han gör nya skivor, turnerar, har mailinglistor på nätet (där jag är med, men aldrig läser inläggen). Jackson finns verkligen med stor tyngd idag också. Hans rent fysiska uppenbarelse är spöklikt oförändrad. En evig ängel med harmoniska drag. Dessutom en kille som skrivit rader av politiskt korrekta texter om USA:s politik, om det ONDA vs det GODA.

Troligen väcker hans blotta uppsyn av välmående Jehovas Vittne-predikant med nystruken skjorta och välansat Prince Valiant-hår stor avsky bland alla som söker en svettig snorlobba med mord, hor och blod på sitt samvete. Dagens ”role model” ska vara ett svin från underklassen som knarkat sig upp i hierarkierna och sedan pinkat på bourgoisiens smörgåsbord så det skvätter havererad gåslever ut i kvällspressen. Kan man kräkas rakt i mikrofonen och sparka ihjäl ett par groupies live är det ännu ett plus. Det är tonårsbrottslingsbilden igen. En snygg profil kan hjälpa men det är förfallsdoften som är viktig. Maxibög med nazisympatier är också fläskigt rätt. Det stora trumfkortet är förstås att TA KÅL PÅ SIG SJÄLV KOMPLETT! Cobain-style. Inget väcker samma respekt. Jag kände precis samma vibrationer, som jag nu beskrivit, i luften vid sjuttiotalets mitt och som duktig popidiot hade jag sålt min själ åt slemödlorna. Dom skrovliga och hånfulla rösterna. Rockhjältar som spydde i knät på intervjuarna och vräkte arton ton Hilton–utrustning ner i poolen. Att supa sig ner på ubåtsnivå och plötsligt krascha med motorcykel eller ett dyrt privatplan var varje rockstjärnas plikt. Dom som inte höll den linjen var suspekta bög-sissies och troligen KRISTNA LÖSS.

Det var så jag tänkte om Jackson Browne. Fram till dess att jag en vårdag kom invandrande över heltäckningsmattorna inne i PK-huset i centrala Stockholm. Där mitt inne i damernas Paradis – underkläderna susade och brusade ur alla montrar- hördes tvärs genom förnäma högtalarröster om extrapris på trosor och luftkonditioneringens ökenvind något annat. En röst ur parfymgasen:

”It's coming from so far away
It´s hard to say for sure
Whether what I hear is music or the wind
through an open door
There´s a fire high in the empty sky
Where the sound meets the shore
There´s a long distance loneliness
Rolling out over the desert floor…”

När ”long distance loneliness” träffar mig byter jag för alltid åsikt. Det är lyckträffs-kitsch ur litterär synvinkel men det var en klubba i tinningen. Jag skaffade allt med Jackson Browne (skivorna hade jag haft, sågat i egna radioprogram och dumpat) och hittade en person som jag hörde sjunga om ensamhet utan tröst och räddning. Ingen räddning alls. Bara några tomma illusionsbubblor av låtsas-lycka – skivan jag skriver om heter ju ”The Pretender”:

”Caught betweeen the longing for love
And the struggle for the legal tender
Where the sirens sing and the church bells ring
And the junkman pounds his fender
Where the veterans dream of the fight
Fast asleep at the traffic light
And the children solemnely wait
For the ice cream vendor
Out into the cool of the evening
Strolls the pretender
He knows that all his hopes and dreams
Begin and end there…”

Om sjunkna drömmar, om vrakgods och spillror. Med en röst som lät 20 år äldre än den var. Mitt i parfymstäppen inne i köpdeltat med kvinnliga expediter smajlande svalt och obevekligt med glödande perfekta tandrader slog blueskraften från Jackson Browne in i mig. Det måste vara just det som alla andra hittar hos svarta blues-sångare. Stolthet och långa berättelser utan machobrunst. Åtminstone vad gäller Jackson. Sydstatsbluesen är jag fortfarande skeptiskt mot. Men ”The Pretender” står sig tvärs genom trenderna. Västkust-country (USCH! DETTA ÄR EN STRUNT-TERM!) kunde det kallas om du ska ha en etikett. Makalösa musikanter gör skivan tidlös. David Lindley på fiol och slide gör att skymning-gryning-känslan aldrig lämnar musiken. Jacksons röst viner över ditt livs ökenvidder. Ensamheten kramar dig hårt och spelar du skivan högt dyker minnen av ansikten och platser upp som i den starkaste spöksonat. Denna skiva bör ej avlyssnas i sällskap med starksprit. Att se vuxna män gråta är ingen fröjd. I synnerhet inte när det syns tydligt att det är du själv som står där i spegeln med rödstrimmiga kinder.

Jo, betyget satte jag mitt i vinden. Siffrorna blåste bort. Jag behöver en tvåsiffrigare skala för att landa rätt.