Bishop Allen bildades våren 2003 i Brooklyn, NY och är ett lovande band som gör melodisk och trallvänlig pop. Precis som andra duktiga och företagsamma demoband har Bishop Allen lyckats sälja en mängd skivor på egen hand och i det här fallet rör det sig om 8000 stycken. Det är många fler än vad små band lyckas med i Sverige, då med fullkomlig distribution och marknadsföring. En helg låg Bishop Allen på andra plats på försäljningstopplistan hos Amazon, mellan Norah Jones och Led Zeppelin.

Så vad vill jag säga med det? Antagligen vill jag trycka på samma saker som stolta svenskägda Groover Recordings. Det här är ett band som har möjlighet att bli större, på alla sätt och vis, de är ett band som har blivit jämförda med The Strokes och The White Stripes. De har nu börjat knåpa på sitt andra album hemma i Brooklyn, men först gäller det att visa upp sig här i Sverige under sommarhalvåret. Så håll utkik efter klubb- och festivalspelningar där Bishop Allen får visa upp sin snälla och lite svajiga pop.

Musiken låter lite vispop och består av runda sångmelodier, munspel och mycket plock hos gitarrerna, det bärs upp av ett halvfartsdriv hos trummorna och en stadig bas som blir det centrala. Till det trallas det i falsett och klappas hejvilt. Deras album heter ”Charm School” och det känns verkligen passande på ett så trevligt album. Det är en grundkurs i stilmedvetande och harmonilära utifrån poprockens normer och värderingar. När du lyssnat klart på ”Charm School” har du alla färdigheter och det habitus som krävs för att klara dig i den mesiga delen av popdjungeln.

Karaktäristiskt för Bishop Allen är att de påminner väldigt mycket om Hefner, framför allt i ”Things Are What You Make Of Them”. Ofta gör Bishop Allen dessutom stor skillnad mellan vers och refräng. De byter ofta sinnesstämning, tempo och tonart däremellan vilket gör en lätt förvirrad men håller dig samtidigt vaken.

Inledande ”Charm School” innehåller, helt i stil med titeln, fina Smithsgitarrer och skön stämsång. ”Little Black Ache” och ”Eve Of Destruction” är också två härliga bitar. Ibland hör jag förutom Hefner liknelser till Embrace och Hell On Wheels.

Jag är inte helt nere i Bishop Allen ännu, i mina öron är det helt enkelt lite för charmigt och trevligt. Men jag älskar när killar och tjejer sjunger tillsammans, jag faller pladask för deras poppiga gitarrslingor och ser fram emot att studsa framför en scen på en gräsplätt när de spelar på en festival nära mig i sommar.