Lars Horntveth lutar sig över sin byggsatslåda av ljud med förväntansfull min. Han rafsar först lite planlöst omkring i den för att hitta något att inspireras av. Ensamma nålpianotoner rullar över till ena hörnet och han ler. Så lite, så enkelt. Inspirerad låter han fiolen agera rytminstrument som mjukt får hack-hack-hacka i förgrunden. Ett leende sprider sig i hans ansikte och händerna fortsätter att rota. Varsamt lyfter han upp ljud efter ljud, nästan vördnadsfullt låter han vart och ett ta plats. Han prövar dem för sig, mellan varandra, ovanför, under – för att se var de passar in, hur skulpturen blir som vackrast.

Jag tänker mig nästan Coldcut och Hexstatics ”Timber”-video, men utan timmersågar, avkvistningsmaskiner och sjungande urbefolkning. Istället bara Lars sittande i sin kammare som låter sin verklighet klipp-klipp-klippas ihop till en melodi och en rytm.

Emellanåt lockar han in några vänner på kammaren när han inte tycker sig skapa nog ljud med sina egna händer. De kommer in och ställer upp en bärande vägg av stråkar för att stödja skapelsen när den är lite för bräcklig.

Ibland, när han är nöjd med hur bygget ser ut just då plockar han upp ett av sina många blåsinstrument och låter det ljuda över den rytmiska grund han byggt upp. Blåset hälls ut över den skapelse han byggt och formar en levande kropp till skelettet. Trots att det är en liten del av ljudbilden ger det en helt annan struktur. Hjärta, inte bara hjärna.

Lars Horntveth är en av blåsarna i Jaga Jazzist och ”Pooka” är hans första soloskiva.