Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det är rakt, rått, enkelt, självklart och så sjukt jävla svängigt.

Ändå klassas det som rätt töntigt att gilla AC/DC. De är ju ganska fula, gubbiga, lite dålig smak så där. Och när Brian Johnson (sångare #2) enbart tilltalar männen i publiken, sjunger textrader som ”Her hot potatoes will elevate you” och det hänger en gigantisk uppblåsbar docka i raffset ovanför scenen, kan man inte annat än hålla med.

Fast jag har valt att blunda för sur gammal sexism i korta stunder. Annars måste ju alla favoritgubbar (Chet Baker, James Brown, Frank Sinatra) bort och det blir liksom dubbel bestraffning. Okej att man inte får vara med i killklubben, men musiken ska de inte få ta ifrån en.

Min första AC/DC-skiva var ”Highway to hell” på kassett. Titelspåret är visserligen uttjatat men ”Walk All Over You” har ett av världens bästa rockintron och drivet i ”Beating around the bush” får mig tårögd av lycka. Till ”Girls Got Rhythm” kan man dricka drinkar med sin storebrors nya flickvän och vingla runt i hennes högklackade skor hela natten. Det enda inslaget på skivan som inte är klockrent är ”Nightprowler”. Om den varit ersatt med bästa AC/DC-låten ”You ain't got a hold on me”, som även Mark Kozelek gjort en gudomlig version av, skulle skivan vara gjuten.