Nu säger George att detta är hans sista normala cd-släpp. ”Resten kommer jag att publicera på min web-site”, säger George.

”Allt mitt avtal med Sony säger är att jag ska göra två duetter förutom denna nya skiva. För första gången under min karriär känner jag mig fri.”

Det har gått många år och porlat fram mycket soulpop ur George sedan han snubblade igång Wham-projektet tillsammans med snutfagre Andrew Ridgeley. Andrew verkar ha dragit sig tillbaka för att putsa sina golfklubbor. Tillsammans gjorde paret en rad viktiga och kulörta popvideos som glimmade som julgranskulor i MTV:s nyöppnade skyltfönster på åttiotalet. Dom hade apelsinfärgade brallor och plaskade runt i swimming-pools. Första Wham-skivan var komplett godis. Som lakritskonfekt. Glatt vilse i pallet. ”Wham Rap” och ”Wake Me Up Before You Go-Go” var söta studsmattor. Redan deras andra LP (detta är '84 och det var vinyl som gällde) innehöll bevis på att George hade mera gömt i rockärmen. Den bombastiska balladen ”Careless Whisper” är fortfarande en STOR pop-låt. Bara du orkar stanna upp och lyssna. Yorgis Kyriatou Panayioutou började demonstera sin starkaste sida – den som sångare med en omsorgsfull och unik frasering. Sonen till den grekiske invandraren var inget popsnöre. Han har mer gemensamt med Prince och Hoagy Carmichael än med det löpande bandet i popfabriken.

Wham gjorde också stor insats i REMIX-fabriken. Deras låtar gjordes om och om och om och kom i nya förpackningar ständigt. På skivan ”Music from the Edge of Heaven” ('86) finns den kusligt framåtpekande låten ”A Different Corner”. Blågrön ballad som smakar vemod och självrannsakan. Och inte nåt enkelt örhänge.

Sen fortsatte George karriären som solist och musiken har ofta fått konkurrens från paniken och akrobatiken i media-trafiken. Solodebuten ”Faith” är pop-historia. ”Songs from the Last Century ”('99) är George som uttolkare av en handfull standardlåtar. Det är logiskt och med efterklokhet är det frestande att peka ut den skivan som en fingervisning om vad som skulle komma. George Michael har utvecklats till en pop-hantverkare i David Ackles och Jim Webbs efterföljd.

Den nya skivan för tanken till kabaré och musical men behåller hela tiden en gungande grundkänsla av hedonism. Skivan har tagit åtta år att skriva. George har berättat hur han sitter i skrivkrampens grepp osäker och ensam. Hans älskare Anselmo Feleppa dog i Aids '93. Hans mamma dog '97. George satt förlamad och när han greps av polis på en offentlig toalett i Beverly Hills på bar gärning var han rätt hangripligen utkastad ur garderoben. George var bög. En rubrik-bög dessutom. Nya skivan handlar om bög-upplevelserna. Och det sker utan melodrama. Bara konstaterande av faktum. Men tydligt.

Dessutom är skivan en uppvisning av tempon och musik-temperament. Från enkla partylåtar till kontemplativa svävande ballader. Och assymetriska sånger i mellanläge. George Michael är en Cole Porter för vårt nya århundrade. Och rösten är som den brinnande röken av mardrömmar som parar sig med önskedrömmar. Han står nu komplett mellan stolarna. En fri musikant. Detta är en av vårens stora skivor. Lyssna flera gånger. Det är svårt att vissla sångerna på bussen, men det väser och viskar så kusligt violsmakande på nya skivan att du hör att den här killen kommer att fortsätta vara vägledande. En stigfinnare. Som kan uppfinna helt nya röstlägen om han vill (i Bush-Blair-satiren ”Shoot the Dog”).