För några veckor sedan satt Mattias Alkberg en tidig morgon i ett ekande tomt globen. Det var dagen innan schlagerfinalen och P3 hade gjort det geniala draget att ta in schlagerglättighetens absoluta motsats i själva händelsens högborg. Alkberg sa förstås saker som att det svenska folket måste vara dumma i huvudet som lyssnar och engagerar sig i sådana imbecilla sångtävlingar. Avslutningsvis fick han läsa en dikt han skrivit, om Norrland, för Andres Esteché som man kan tänka sig såg väldigt frågande ut. Jag kan tänka mig att det scenariot är ungefär lika bisarrt som att se Bobby Conn live. Det är åtminstone vad jag hört eftersom jag råkade missa honom på hans turné som nyss drog genom Sverige.

På omslaget till ”The Homeland” tronar en pyramid med ett stort solöga på toppen över ett midgårdsliknande landskap med en golfbana i förgrunden. På baksidan står Bobby Conn och hans glaszigenare och ser glassiga ut. Ögat kan se ganska vänligt ut tills man inser att ”The Homeland” är en cynisk och kraftig protest mot hemlandets storebrorsstyre. När man var liten och levde i en plyschinsvept värld förstod man aldrig den politiska propagandan bakom sina sagoböckers förtrollande estetik. Att de elaka kungarna från västerlandet skulle kunna vara något annat några småpurkna monarker fanns inte.

Jag har aldrig förstått mig på The Beautiful South, för det första har jag aldrig lyssnat på dem ordentligt, utan stängt ute det lättuggade skvalet. Om man lyssnar på dem ordentligt däremot blir man lätt mörkrädd. På ett sätt är det ganska smart för om man gör avgrundsdjup musik når den väldigt få förutom suicidala svartrockare. Men om man däremot gör den tuggummirosa får man ut den överallt (och tjänar snuskiga pengar på den), till och med spelad på seveneleven. Den uppenbara risken är att ingen bryr sig så länge det är lättlyssnat, oavsett om gruppen sjunger om kannibalism, orättvisor eller märkeskläder.

Bobby Conn gör lite samma sak fast väldigt mycket bättre. Han gör någon slags rockdisco med ofta schyssta sjunga-med-refränger med explicita politiska texter. ”Shame on you Mr. Bush” ungefär, fast med singalong och sköna syntslingor. Han är mycket mer städad än sitt rykte, bara ibland flippar han ut lite och låter som 70-tals Bowie i silversminkning. Min gissning är att produktionen har en betydande del i hur ”The Homeland” ser ut. John McEntire som ligger bakom så fantastiska konstellationer som Tortoise och The Sea and Cake producerar och han gör det med samma genialiska återhållsamma galenskap.

Revolutionen kommer bli televiserad och den kommer dofta disco och förhoppningsvis ledas av Bobby Conn.