”Skin on skin, please let me in” är en något porrig rad som ljuder ifrån Magnus Carlssons läppar. Och här går faktiskt gränsen, för detta är nog den mest vuxna och dramatiska raden på plattan ”Presence”.

För när det så småningom efterföljs av ett sjukt Smithsigt komp som i följande ”You weren't even close” förstår man vad vi pratar om. Det där blir bara till något oskyldigt och valpigt osäkert som så ofta när det handlar om något som känns typiskt ”stjärnsmyckade kindben och randiga tröjor”. Ni fattar. Läs; i Emmaboda kramas man bara.

Weeping Willows har nämligen till sist (?) verkligen lyckats ta sig till den punkten då det funkar att låta som ett moget tonårsband. De har för länge sedan lämnat det storslagna 50-talssoundet, testat den mjuka discopopen och vårdar nu sina mörka och syntiga ljud som läggs samman med ljusa slingor och enormt poppiga sångmelodier.

Och till detta kommer då texter om att överleva, om närhet, om att höra ihop och om horn i sidan.

Det är nämligen även delar av texterna som påminner om Morrisseys verk.

Men här finns även stora likheter med både New Order som i ”Heart of Hearts” och ”Found” och med Depeche Mode som i ”Lost Love”. Och det lustiga är att nästan alla de här snubbarna har gått och blivit ganska så gamla vid det här laget.

Det har på senare år dykt upp band som försöker axla deras historia och motiv. De försöken har dock inte blivit så lyckade och jag tycker nog att det är lite häftigt att åldrandet börjar accepteras igen. Morrissey är en ikon för många av oss i popsvängen och jag tror att Magnus Carlsson med hjälp av sina otroligt duktiga bandkollegor sakta börjar närma sig honom.

På sätt och vis kan jag tycka att det vore ännu roligare om Weeping hade gjort något lite mer eget, så här 2004 när allt ändå låter ungefär lika, men samtidigt kan jag inte låta bli att falla för kopplingarna och kommentarerna i både musik och text. Det talar direkt till mitt hjärta och hamnar bara på några omvägar under vägen fram.

Jag älskar inledande ”Stairs” och refrängen i ”How Could You Forget” och tidigare nämnda ”You Weren't Even Close” är så galet mycket Smiths och Morrissey att jag nästan ramlar på näsan. Det är nästan så att man befarar att åtminstone några festivalbesökare, i sommar på Hultsfred, kommer att gå till fel spelning, i fyllan och villan.