Sedan min förra gästrecension har jag lärt mig en del saker. Framförallt att sju hela stycken om hur jag upptäckte bandet jag recenserar kanske inte alltid utgör intressant läsning. Jag har även insett svårigheterna med att i en recension hålla mig till en enskild skiva och inte glida över och börja skriva om bandet i allmänhet. En annan viktig lärdom är att en recension inte bara ska vara droppandet av text-utdrag och sedan förklarandet av hur bra dessa är. Just detta har dock inte gått att undvika.

”Lately I've been wishing I had one desire
something that would make me never want another
something that would make it so that nothing matters
all would be clear then
but I guess I'll have to settle for a few brief moments
and watch it all dissolve into a single second
and try to write it down into a perfect sonnet
or one foolish line”

Med dessa rader inleds nämligen den här skivans andra låt ”A perfect sonnet”. Och dessa rader sammanfattar hela EP:n ganska bra. För Conor Oberst är även på detta verk en bekymrad ung man från Omaha, Nebraska, som med en stor klump i halsen och en rejäl dos frustration i rösten över febriga gitarrmelodier och stundtals slamrande trummor sjunger om tristess, kärlekslöshet och känslan av att ingenting är särskilt roligt längre.

Jag vill redan nu be alla klysch-allergiker om ursäkt för att ordet ”febrig” figurerar så pass frekvent i denna recension. Ett ord som även jag när det gäller andra singer/songwriters tycker är en tom klyscha, men i Conors fall anser jag det vara högst adekvat. För det märks faktiskt att Conor är bekymrad på riktigt och frustrationen över att ha tappat greppet och inte längre riktigt klara av att fördriva tiden och bristen på kärlek känns stundtals skrämmande äkta. Eller helt äkta är det väl kanske inte, killen är ju trots allt en redan en popikon (eller ikon är kanske lite att ta i men ni fattar) som får livnära sig på något han tycker är roligt och har dessutom säkerligen horder av indietjejer efter sig, men ändå…

Samtliga låtar håller hög kvalitet, allt från den långsamma stegringen i inledande ”A line allows progress, a circle does not”, genom frustrationen och energin i ”A perfect sonnet”, melankolin och den självriktade ilskan i ”On my way to work”, tröttheten och uppgivenheten i ”A new arrangement” fram till de febriga tonerna i avslutande ”Neely O’Hara”.

Anledningen att betyget inte blir högre än 8/10 är att detta rakt igenom är en deppig skiva som i princip uteslutande handlar om frustration över livets tomhet. Tematiskt är den väldigt lik ”Fevers & Mirrors” men med skillnaden att ”Fevers…” avslutas med den fantastiska ”A song to pass the time” som faktiskt inger lyssnaren en del hopp. Något hopp är det dock inte frågan om på ”Every day and every night” utan här är det svårmod och feber som gäller hela vägen igenom. På många av Bright Eyes andra verk, framförallt ”Lifted (or the story is in the soil keep your ear to the ground)” finns där ju faktiskt en vilja att lyfta sig över vemodet. Så är som sagt inte fallet på ”Every day and every night” och således fyller den enbart funktionen av en deppskiva, en mycket bra sådan dock.