I snart tio år har Tom Jenkinson i skepnad av Squarepusher, genom sina säregna och märkliga tolkningar av allt från jazz, ambienta ljudkulisser, techno och inte minst drum’n'bass gjort sitt bästa för att utmana oss som lyssnare och flytta gränserna för vad som ryms inom ramen för begreppet musik. Att sätta en specifik genrebenämning är smått omöjligt och känns också i sammanhanget helt irrelevant. Han blandar, klipper, klistrar, programmerar, filtrerar och ut kommer något som helt enkelt får kallas Squarepusher-musik.

Oftast, åtminstone på sina tidigare skivor, med en genomgående röd musikalisk tråd. På senaste skivan Do You Know Squarepusher frångick han det för att, precis som titeln antyder, bjuda på en lite mer varierad bild. Lite ojämn och inte fullt så omvälvande som man vant sig vid men ändå en god introduktion. Men nu med Ultravisitor visar det sig att Do You Know Squarepusher inte var något annat än ett, nog så intressant, mellanspel. Om det var förövningen är Ultravisitor den färdiga slutprodukten.

Jenkinson har bevarat grunden med växelspel mellan halsbrytande rytmskiften, vackra melodisnuttar, rena oljudsorgier och dånande ljudbilder. Men han rör sig över hela känsloskalan med allt från rasande, rödglödgat våldsamt vansinne till det mjukaste av pastoralt lugn. Jenkinson har också tagit ett steg bort från tidigare skivor och lagt ännu mer tonvikt på att experimentera. Inte minst med mer organisk instrumentering. Resultatet är en skiva som låter både mognare, aningen lugnare och om möjligt än mer tekniskt genomarbetad än tidigare.

Inte minst det sistnämnda hörs genomgående på Ultravisitor. Det finns inte ett knäpp, brus, beat eller annat ljud som bara ”råkat” följa med utan allt är extremt genomtänkt och planerat. Hur kaosartad musiken än kan låta.

Och ordentligt kaosartat blir det emellanåt. För även om Ultravisitor känns lite lugnare än många andra Squarepusher-skivor finns här stundtals musik som tillhör det mest utmanande han gjort.

I Menelec som en febersjuk hjärnas mardrömmar där 1000 godståg vildsint tjutande rusar genom skallen samtidigt, medan Steinbolt verkar ha lånat alla Trent Reznors distboxar för att skapa ett så totalt rens att man är helt övertygad om att det är så här jordens undergång kommer att låta. När sedan Jenkinson i District Line II, efter att ha visat att drum’n'bass visst kan låta som en pneumatisk borr som har heta kärleksövningar med ett skrotupplag, försöker borra sig rakt in i det centrala nervsystemet börjar man så smått fingra efter avstängningsknappen.

Men vid sidan om dem finns även frijazzigt ekvilibristiska bas- och trumsoloövningar i I Fulcrum och hetsiga C-Town Smash, symfonisk drum’n'bass i titellåten, melankoliska, näst intill sakrala Iambic 9 Poetry och Circlewave, 50 Cycles apokalyptiska UK-garage och ett par stycken där Jenkinson plockar fram den klassiska gitarren och bjuder på barockmusik så vacker att Andrés Segovia ler lyckligt i sin himmel.

Fast allt det bleknar ändå inför Tetra-Sync, en tio minuter lång pulserande, intensiv och melodiöst vemodig resa rakt in en närliggande framtid. Här samsas alla inslag Jenkinson någonsin jobbat med i ett enda stycke så intrikat och lekfullt sammansatt att det inte är något annat än fullständigt brilliant.

Ultravisitor visar än en gång att Squarepusher är en artist som envist vägrar slå sig till ro och ständigt söker nya uttryck för sin musik.

Respekt.