För ganska exakt ett år sedan dog Gary Louris.

Okej, det var kanske inte riktigt sant.

Gary Louris dog inte, men han fick en infektion i hjärtat och fick bröstkorgen öppnad av ett gäng doktorer i Minneapolis. Vad som hände under de kritiska timmarna operationen varade kan jag bara sia om, men ungefär runt samma tidpunkt landade ”Rainy Day Music” på mitt hallgolv och jag tror bestämt någon från Övervåningen sände ner en ängel i tvättmoppsfrisyr att sprida lite glädje i det grådaskiga pre-vårlivet.

”Rainy day Music” var skivan som körde ner en fet jäkla vägskylt i den gropiga och ojämna sträcka som hittills varit Jayhawks karriärstig och liksom förkunnade att, ” Mark vem då? Det här gör vi minst lika bra själva” och vips var håligheter som ”Smile” och ”Sound of Lies” försvunna runt kröken.

Idag, nästan exakt ett år senare, landar Hanifs ”Stitch of Happiness” på mitt hallgolv.

Snurr i spelaren, lite mandolinplock, munspel, visp, stämsång – den där stämsången låter bekant, tänker man – och – skingrades inte de där stålgrå molnen precis? Klättrade inte kvicksilvret just ett par snäpp? Framförallt: skymtade jag inte just en tvättmoppsfriserad ängel i för stora glasögon precis utanför köksfönstret?

Nej, det var bara Gary Louris ande.

Och killen är inte död ens.

Det är ingen idé att försöka dölja att Hanifs största influenser heter Jayhawks (den upplaga av bandet som aldrig hann börja rota i fårorna efter Big Star och Beatles, alltså), men det är heller ingen idé att försöka påstå att det på något sätt skulle göra den skivan sämre. Långt därifrån – ungefär så långt man kan komma.

”Stitch of Happiness” är en väldigt träffande titel på en skiva som tråcklar samman all den soniskt lagrade ljusterapi man brukade förknippa med en genre som förr i tiden – ja, den gamla goden tiden, ni vet – kallades ”no depression” (efter Uncle Tupelo-låten), men som senare kom att kallas alt.country och blev ett överfullt brevfack för försändelser från i princip varenda ledsen viting med en gitarr.

Allt är baddat i en alsolspritsfuktig bomullsproduktion signerad Björn Olsson, som mer och mer börjar framstå som mjukpopens Pelle Gunnerfeldt.

Jag hoppas att Shawn Mullins och hans kumpaner i The Thorns håller sig borta från den här skivan, det skulle bli ganska svårt för dem att behålla ansiktet vid en sådan konfrontation.

Jag kan inte komma på en enda anledning till att ni inte ska införskaffa Hanis debutfullängdare – förutom att Gary Louris i allra högsta grad lever, då.

Men ge dem lite tid.