Kids,

dags att ta fram penna och papper igen. Eder mångfaldsstålman och kulturväktare är åter här för att guida Er till det soldränkta havet bortom Kap Vingklippt:

”Map of What is Effortless” är Telefon Tel Avivs efterlängtade uppföljare till den kritikerrosade karriärsraketen ”Fahrenheit Fair Enough” som fick mången kräsmagad IDM-gourmet att stå med lyriska häpna hängmunnar 2001. Ribban duon la upp med detta album kan inte överskattas. Det var ett stycke elektronisk musikhistoria. Lika vackert och nytt som Casino Versus Japans sällsamma tingestar, lika välkomnande tjockt som den tjockaste glasstant i Burial Mix-kiosken, lika mästerligt Pro Tools microediterat som Burnt Friedmanns hantverk. En sällsynt skön åkning. Gjord av två underbara pajsare från New Orleans på det kvalitetstrotjänande Chicago-märket Hefty. Som i intervjuer sagt goa saker om konst, politik, och musik. Så bra att jag känt mig som en okänd broder på andra sidan havet. Dessutom fick de mig att upptäcka juvelen Kopernik (Eastern Developments/US).

Mot denna bakgrund skulle jag gärna *vilja* prisa Joshua Eustis och Charlie Coopers nya album. På gamla meriter alone. Utan förbehåll eller aber. Dessvärre innehåller den element som gör ett sådant lov omöjligt. Åtminstone om jag ska vara ärlig. Och det ska jag.

Låt oss börja högt upp. Och dala.

Det bästa med ”Map of What is Effortless” är att duon ännu en gång visat på god smak genom att ha med Lindsay Anderson på sång. Låten ”Sound In A Dark Room” från EPn ”Immediate Action # 8″ (Hefty/2002) är och var TTAs karriärspeak, en skiva där fröken Andersons perfekta poetiska sång lyfte TTA till ny högnivåpop. Här återfinns hennes sångväv på tre av skivans nio spår. Dessa tre är höjdpunkter (där singelspåret ”My Week Beats Your Year” är starkast lysande).

Men.

Suck.

Lika tråkig som Lindsay Anderson är spännande är R&B-sången på tre av albumets låtar. Introducing Damon Aaron (Emperor Norton och Klein Records). En sångare och låtskrivare från LA som låter och förstör som en Craig David möter Justin Timberlake. Med bruten ryggrad och föga inspirerande textrader som ”I missed it, I missed it all, caught up in everything. I meant well, but I didn’t know how, and now I throw all caution to the wind” grinas det illa schabloniserat över kraschade relationer han aldrig haft.

Ett uppåtgupp är bekantskapen med stråksektionen i Loyola universitetets kammarensemble som medverkar på flera av skivans spår. Ytterligare allmäntrevligt allmängods är den feta produktionen, de drömska melodierna och de nogsamt frammejslade TTA-karakteristiska imploderande rytmerna som får inre organ att ta skydd bakom revben och soffgrupper. Som försök att hitta en balans mellan åtkomlighet och nödvändig oförutsägbarhet och motstånd är det också värt beröm.

Men helhetsbetyget blir ändå medelmåttigt. Mest för att jag jämför bakåt. Om jag jämför med yttervärlden i stort skulle betyget höjas. Men i den här kön är det en halvspecial med mos när man verkligen behövde en hel.

Om du gillar Air och Ulrich Schnauss så kolla in detta album. Men glöm inte bort att samtidigt lyssna på debuten. Det är den man *måste* ha. Här räcker det med tolvan (smallfish.co.uk har några få ex kvar).