Jag är uppfostrad med att politisk musik antingen är punk eller så låter det rockigt som Björn Afzelius i sina svängigare former.

Framförallt har jag på ett märkligt sätt fastnat i tanken om att det är män som skapar politisk musik av arbetarklassen för arbetarklassen. Tidens sångbok liksom.

I min mognadsprocess som musikätare öppnades helt nya dörrar med Woodie Guthrie och Belle and Sebastian. Politiken i musiken var inte alltid genre- eller uttrycksberoende. Det fanns undantag, och de kom att leda mig vidare på olika stickspår som hiphop och spoken word.

På något av de där spåren dök Ani Difranco upp.

En amerikansk kvinna med poesi och ett fingerplockande gitarrspel.

En gräsrot för gräsrötterna.

En stark kraft i den bräckliga människokroppens skepnad.

Nu är hon tillbaka. ”Educated guess” är det som just nu får mig att fundera på annat än kungens klena och människofientliga utspel. För här kommer en skiva som på ett alldeles speciellt vis förenar det poetiskt talade ordet, sorgen hos den lilla människans blues, jazzens lekfullhet och den amerikanska visans eftertrycklighet.

Hon har djupa rötter Ani när hon med sin själ beskriver livet och livets uppbyggnad. Hon attackerar det som är fel, men behöver med sitt rotverk inte vara orolig för att blåsas omkull.

På ”Educated guess” gör hon allt själv. Och det är inte lättillgängligt, men det berör genom sin uttrycksfulla ärlighet.

Just nu skulle jag ge ett försiktigt tips att lyssna på låt nummer 9, ”Animal”, inledningsvis. Kanske ett synnerligen traditionellt val. Men så vackert. Så förklarande. En bra väg in i den utbildade gissningen.

Min gissning är att vi ibland blir mer och mer till djur i en värld där konkurrens sätts framför samarbete och där fri rörlighet är viktigare än rötter.

Det är skönt mitt i upphandlingarnas tidevarv att höra Difranco rapportera från det lilla med de stora orden.

Trygghet är inte fel så länge som den är ömsesidig och inte ensidig.