Du har gjort dig extra tjusig kvällen till ära. Med klackskor som klämmer eller slips som skaver glider du in på det där cocktailkalaset hos bekantas bekanta. Runt omkring dig står vackra, välklädda människor med krampaktiga leenden. Ovanför dig snurrar en discokula snabbt varv efter varv i takt med orgelns pulserande ackord. Från ett hörn hörs en stråkkvartett sirligt spelande. Från ett annat håll hör man hur någon spelar en klockren slinga om och om igen på en tvärflöjt. Mitt i rummet står en välkammad popflicka och sjunger visor hon kommit på själv. Det är som att hon hittat harmonin i det stela och vackra och lyckats blanda de olika ljuden och stämningarna till något riktigt trivsamt.

För det är väldigt trivsamt och ganska tillrättalagt när Sasha Bell framför sina verk under namnet Finishing School. Man lär känna henne bättre, hon vågar i mina öron vara mer personlig och avskalad än när hon medverkar i de andra delarna av musikerkollektivet kring The Essex Green och The Ladybug Transistor.

Det här är överlag en lugn skiva som dock tillåter att det här och var svänger till på det där indiepoppiga återhållsamma sättet så att det spritter i popluggarna. Sasha vågar som tur är ta ut svängarna på vissa håll med till exempel dist på sången i ”Hair” och syntiga slingor som i ”New Sensation”.

Titelspåret ”Destination Girl” och ”Reno” är ena riktiga hitar som sätter sig på samma sätt som de värsta radioplågorna. Sasha är verkligen indiepopens okrönta drottning. Hon kan både spela och sjunga, hon spelar i flera band, hon sjunger lent och fint och är sådär vän som sig bör.

Soundet och melodierna påminner ibland om Belle And Sebastian och tidigt material med The Cardigans, och då talar jag om den gamla goda tiden när albumet ”Emmerdale” med hiten ”Rise And Shine” var som hetast. Men här finns dock ett större mått av experimentlusta och känsla för att blanda influenser ifrån klassisk rock till new wave. Sasha sjunger om alldagliga saker med ett enkelt och rättframt språk som i ”Silent Space”:

”Let's stay off the back roads so we
don't have to talk
Let's stay off the back roads where the
silence is strong
On the highway we're safe
And I don't have to mean what I say”

Man känner igen sig i texterna och det blir till slut så trivsamt, bekant och behagligt att de trånga skorna åker av och slipsknuten löses upp.