Nåja, ett band gör ingen genre, det ska medges. Ändå är det skönt att unga band dyker upp och gör det med besked på samma sätt som Decapitated har gjort. De har kallats underbarn och vid tidigare släpp nämndes allt som oftast den unga medelåldern, men nu är det dags att bortse från detta och inse att Decapitated numera är ett väletablerat band på den internationella dödsmetallscenen med sina tre album i ryggen.

Den polska scenen ter sig allt mer tilltalande tycker jag. Vader, Behemoth och nu Decapitated. Visserligen också stolpskott som Darzamat, men det ska väl vara ett undantag som bekräftar regeln också eller?

Troligen hade jag förr eller senare upptäckt Decapitated, men att det blev förr och inte senare tackar jag Kentha Philipsson från The Project Hate, som efter en stunds diskussion om Behemoth tipsade mig om Decapitated och drog av en låt när han var gäst-DJ på Kåren i Örebro i höstas. Jag gillade vad jag hörde och det var en nyfiken Lundström som petade i skivan i CD-spelaren när ”The Negation” anlände i postboxen.

Decapitated tar sikte på Florida. Jag anar att ett band som Morbid Angel gått varm i stereon nere i Polen, och skulle jag välja på sentida Morbid Angel och Decapitated hamnar min röst på polackerna tio gånger av tio.

Det är nåt märkligt med den amerikanska dödsmetallen. Visst, det är tekniskt som bara den och snabbt går det, men jag tycker att det ofta kan bli lite väl torra låtar. De europeiska banden får till ett helt annat sväng. Undantagen finns givetvis, men det är mitt intryck. Överbevisa mig gärna.

Och det är i svänget Decapitated övertygar mig. Det går stundtals hypersnabbt, men manglet styckas lika ofta upp för partier av antingen dubbeltramp eller ”vanlig fyrtakt”. Likt landsmännen i Vader har de en dynamik som är beundransvärd. Att de har den goda smaken att hålla sig till en total speltid runt en halvtimma, samt håller solona hyfsat korta tilltalar mig också. Allt känns väldigt väl avvägt.

Favoriterna på skivan är inledande ”The Fury”, som levererar en smäck med sina kvicka baskaggar, samt titelspåret och avslutande Deicide-covern ”Lunatic of God's Creation”. Det är också de låtar som sparar mest på krutet i form av grind, men även tvåtakts-thrashiga ”Lying and Weak” går hem. Fast oftast går skivan från början till slut. Dels för att den är så pass bra och dels för att Earache styckat upp skivan i 99 spår, tio per låt, för att motverka att skivan sprids på nätet. Det är ganska jobbigt att klicka sig fram till ”The Negation” som hamnar på spår 60…

Tyvärr når inte Decapitated upp till de riktiga höjderna. Några drag av torrheten som nämndes tidigare återkommer även här och sången blir lite väl endimensionell. Jag är den förste att uppskatta ett bra growl, men jag ser gärna att det späds ut med lite höga skrik, som exempelvis Corpsegrinder i Cannibal Corpse gör så föredömligt.

Vill man se musik som någon slags tävling kan man säga att Decapitated ändå ger veteraner som Cannibal Corpse och Deicide något att bita i inför sina släpp senare i år.