I en krönika för säkert ett halvår sedan beklagade sig Andres Lokko att passionen försvunnit från skivsamlandet. Att det idag bara handlar om pengar – den som har störst plånbok får bästa skivsamlingen. Skivbacksgrävande vinylfanatiker är ett utdöende släkte.

Skitsnack, förstås.

Faktum är snarare att det förmodligen aldrig handlat så lite om vem som har störst plånbok som idag. Och nej, då menar jag inte att vem som helst kan tanka ner musik över nätet utan att betala en krona. Inte heller det faktum att internet blivit världens största skivbörs med fler skivbackar än någon orkar hålla reda på. Nej, istället att det aldrig varit möjligt för så många människor att få tillgång till fantastisk musik med 30-40 år på nacken till en överkomlig penning. Eldsjälar som ser till att snudd på bortglömda album ges ut igen för en helt ny publik. Eller eldsjälar som dammar av inspelningar med mer eller mindre bortglömda artister.

Artister som Candi Staton.

Nu är ”bortglömd” kanske inte rätt ord att använda just om Candi eftersom det är snudd på svårt att köpa en discosamling där ”Young Hearts Run Free” inte är ett av bidragen. Men däremot har de inspelningar hon gjorde för FAME i hjärtat av Martin Luther King-land länge varit svåråtkomliga. Faktum är att Jakob Hellman-effekten gjort att album som The Trammps ”The Legendary Zing Album” framstår som valfri titel i reabacken på Shell i jämförelse. Nu släpps musiken, inspelad 1969-1973 precis innan Candi tog över discovärlden för en stund, för första gången på cd tack vare Honest Jons (där Damon Albarn har ett finger med i spelet).

Och, ja… Vad säger man som ingen annan redan sagt om den här samlingen?

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av ”Candi Staton” innan jag fick den. En cd till bredden fylld med sydstatssoul av den gamla skolan kan verkligen bli knäckande bra, men den kan precis lika gärna slira ned i diket halvvägs igenom när det helt enkelt blir för mycket samma lika. Jag var milt sagt lätt skeptisk.

Det tar ungefär 11 baskaggetrampande sekunder innan jag är övertygad. Då har Candi hunnit raspa ur sig sitt första ”I rather be lonely / than to lose you” med en röst som hämtar sin kraft någonstans långt under kyrkogolvens plankor innan den spränger taket på väg upp till helt andra höjder.

På något sätt är det smått omöjligt att skriva om Candi Staton utan att nämna Aretha Franklin. Dels för att Aretha Franklin är Aretha Franklin, men också för att Candi såväl turnerande med henne som fick sin stora chans genom att sjunga ”Do Right Woman, Do Right Man”. Att ”Another Man's Woman, Another Woman's Man” låter som en kusin till just ”Do Right Woman, Do Right Man” är därför närmast naturligt. Liksom ”Respect”-blåset i ”I'd Rather Be an Old Man's Sweetheart (Than a Young Man's Fool)”. Det finns också ekon av såväl Al Green som Burt Bacharach.

Men mest av allt blir ”Candi Staton” en enda lång uppvisning av Candi själv. Av hennes röst. I synnerhet de gånger hon sjunger med ett hjärta som krossats bortom allt hopp om att läkas. Långt, långt till vänster i högtalarna håller en bas och en trumma takten medan ett piano, en gitarr och en blåssektion baxats in så långt till höger det bara går att komma. Mitt i alltihop står Candi själv. Som ett självklart centrum.

Lyssna bara på den släpiga blåsfunkbomben ”Love Chain” med sina skrovliga saxstötar och sin väsande disco-hi-hat. Eller när Candi gräver ner sina fingrar djupt i bluesmyllan i ”To Hear You Say You're Mine”. För att inte tala om den knäckande versionen av ”In the Ghetto”. Eller supersnuskiga ”Get It When I Want It”.

Att räkna upp alla fantastiska låtar som fyller ”Candi Staton” skulle ta alldeles för lång tid (jag kan till och med förlåta ”Stand by Your Man” – en gång till), men för alla som inte har tid eller ork att lyssna igenom alla nära 80 minuter räcker det egentligen att lyssna på två av albumets 26 spår. Dels ”Too Hurt to Cry” där Candis brustna hjärta kvider fram ”the reason you don't see no tear, baby / I guess I'm just too hurt to cry” medan stråkarna och blåset gråter i bakgrunden samtidigt som det försiktiga pianot gör sitt bästa för att döva smärtan. Dels, och kanske mer än något annat spår, ”Sure as Sin”. Tre minuter som hela tiden dallrar som ett regntyngt soldis över bomullsfälten kring Muscle Shoals, hela tiden på gränsen att explodera i en ostoppbar soulorgie. Men varje gång musiken byggts upp till ett ödesmättat crescendo bryts musiken av ett bluesackord som kastar musiken rakt tillbaka in i söderns förnedrande kedjegäng. Utan chans att rymma. Utan chans slå sig fri. Men med blixtrande ögon väser Candi fram ett trotsigt ”ain't nobody's business / how we carry on” och reser sig ändå.

Rysningar varje gång.

Jag har försökt hitta invändningar. Försökt hitta anledningar till att ”Candi Staton” inte borde ägas av varenda människa. Det har faktiskt gått skitdåligt.

Någonstans därute, i någon dammig och mörk skivbörs i en bortglömd källarlokal på en övergiven sidogata, kan den som verkligen vill ge sig ut på jakt säkert fortfarande hitta den här musiken i sitt ursprungsskick. På vinyl.

Tack vare Honest Jons kan även vi andra äga de här pärlorna. På ett lite enklare sätt.