På många sätt är den moderna dansmusiken singelformatets sista utpost. På gott och ont. På ont därför att det är kostsamt och arbetsamt att jaga singlar, särskilt som de allt som oftast kommer som vinyltolvor. På gott därför att det som var helt briljant när det stod för sig självt blir trist när en artist försöker kopiera ett framgångsrecept om och om igen för att fylla ett helt album.

Capoeira Twins är ett exempel på det sistnämnda.

Trots att Tim Hancock och Ian Stratford hållit på i uppemot åtta år vid det här laget är det svårt att inte jämföra med landsmännen The Streets och Audio Bullys. Det är nämligen mestadels UK Garage och 2Step av samma typ som bjuds på ”Reansville Heights”.

Min invändning blir ungefär densamma som mina invändningar mot just The Streets och Audio Bullys. Det mullrar på fint nere i basrummet, men sedan händer inte särskilt mycket mer. Det blir en rätt slätstruken historia som inte skulle göra mig sugen på särskilt många repor på dansgolvet. Än värre är att ”Reansville Heights” varken är lika opolerat kantig som ”Original Pirate Material” eller lika ölbrölig som ”Ego War”. Ibland med några vilsna stänk jazz. Blodfattigt, sa Bull.

De gånger Capoeira Twins styr bort från UK Garagen blir det inte bättre. Snarare tvärtom. Sega Ibiza-soluppgångs-vibbar. Och jag kan fortfarande inte med deras bebop-2step-jazziga ”Four (4×3)”. Hur mycket jag än vill gilla låten.

Det enda riktiga glädjeämnet på ”Reansville Heights” heter ”Lose Control” och lyckas faktiskt skaka liv i lägenheten. Ett beat någonstans mellan 2Step och breakbeat, en svängig bas, en akustisk gitarr och förförisk, kvinnlig divabossasång från Helen Marcia McDonald. Steget till Craig David eller Artful Dodger är faktiskt inte särskilt långt.

Men i övrigt? Nää, inte, va? ”Lose Control” finns som singel. Det räcker gott med den.