Hon gjorde sprallhits på åttiotalet. Hon hade tokiga kläder och ett skrynkligt flin. Hon var inte riktigt vacker och inte riktigt ful. Hon har aldrig haft en stor röst, men hennes begåvning är större än jag fattat förrän slumpen gör att jag hör genom hela hennes nya skiva från pärm till pärm. Det är en snor-knottrig januari-dag och jag har just knådat mig fram flera timmar på cykel bland rabies-galna taxi-chaffissar och stora kanande jordgubbsfärgade bussar genom Stockholms innerstad. Jag överlevde märkligt nog, men hör fortfarande den gallskrikande rösten från den skalbaggminimala satkärringen som än en gång formulerade ett omtänksamt ”Se dig för din, stora drummel!”

Så har jag hämtat andan och lagt mig som ett fällt lagförslag om förbud mot negerbollar. Jag är utsträckt som en tvärgata över sängen (som inte är av märket Hästens). Jag hittar cd-skivan bredvid sängen och ser Cyndis profil. Hon ser faktiskt ut som en sakral och nobel häst – eller som Susanne Ljung ungefär. Fast dyrbart stylad och med Manhattan by Moonlight i bakgrunden. Det är nåt med bilden av den supersvala kvinnan i aftonklänning som hugger tag. Bilden kunde ha varit tagen på sextiotalet. Den smakar jazz-ålder och den tidsålder då man fortfarande kunde tillbringa dagar på dom stora ångbåtarna som korsade Atlanten. Cyndi Lauper är cerebralt smal här. Som ett cigarettmunstycke. Detta är drömmen om kristallinisk kvinnlig fägring. Den dröm som inte längre kan formuleras av män om dom inte vill bli utmålade som fläskbiffar med grottmanna-ideal och fetthjärna.

När musiken fyller mig och rummet långsamt, långsamt blir jag först oroad. Hon halvträffar några toner. Låter snudd på packad. Hon verkar omtöcknad och svajig. Sen kommer ett pärlband av kända melodier som är hämtade från schlager-världens alla hörn. Lite jazzdängor. Lite pop. Lite musical-kändisar.

Efter ett par sånger ser jag som i en feberdröm bilden av den kosmiska hemmafrun framför mig. Den där kvinnobilden som fanns i alla annonser – en vacker fotomodell som står och gnider på nån dyrbar vitvara – ett kylskåp, en frysbox, en spis eller en microugn – fast vid microns inmarsch hade hemmafrun stupat, nedlagts och utrotas som villebråd. Nu tänker jag mig en överbliven Alien-hemmafru som störtskön och ultramagiskt fräsch gömt sig längst inne i det stora Städskåpet i Skyn och där hittat en stor uppsättning av dom där blank- och putsmedlen hon gjort reklam för. Hon har sedan i ett märkligt infall och kanske anfrätt av hunger hällt i sig tre, fyra flaskor och efter den grundningen fortsatt knapra i sig av den kvinnliga kemikalie-uppsättningen. Hon har knaprat läppstift och sköljt ned med nagellack och hon har låtit skokrämens oljiga pasta rinna ner genom matstrupen. Och SÅ – fullständigt kemikalie-påtänd av hemmafru-produkter har hon öppnat sin rödglansiga mun och först lite tvekande – som vårbäcken just när porlandet prövar dikesrenens skrovelväggar – börjat nynna – för sedan brista ut i en lång hyllning till den Himmelska Hemmafruns Dagrömmar.

Cyndi sjunger med en röst som låter som den kom ur en cykelpump. Liten och oskyddad pumpar den på. På skivan finns starka och samtidigt diskreta arrangemang av Steve Gabouri. Det har en helande och sköljande, renspolande inverkan att lyssna genom ”At Last”. Standardlåtarna är utsuddade och dämpade till skuggballader, spökvisor. Samtidigt som Cyndis mini-röst gör små underverk genom att dramatisera och bli hängande yr i vokal-mössan på punkt efter punkt. Så här gör man om man helt diskret vill möblera om en schablon-värld. Många är dom pop-artister som i tider av vikande försäljning satsat på att sjunga in standards. Linda Ronstadt, Carly Simon, Harry Nilson – den listan är längre än kön utanför Spy Bar. Cyndis variant är det mest förvånande och det klart mest sofistikerade. Hennes svarta handskar (dom räcker upp över armbågarna) när hon gör en diva-artat magnifik hälsning mot Frihetsgudinnan tvärs över vattnet (på cd-konvolutet) ger sig skivans grundstämning. Halleluja! Frihet åt sångerna. Spräng schablon-dörrar och fönster. En hel skiva mjuk musik som är mycket mer vild än tam. Stora triumfer kräver känsliga öron för att upptäckas. Och tid. Utmana din rock-och-brak-gnissel-spank-knall -fixering och lyssna till läppstifts-limousinernas Soundtrack. Det finns fyrverkeri-sprall i två låtar förresten. Men inga roliga brallor inom hörhåll nånstans. Grund-adjektivet jag söker är förstås: SKITSNYGGT. Och det låter tvåtusental om hela sång-kopplet. Ingen Retro-svamp i sikte.