”I am not a rapper
I just think a lot
And I am not a poet
I just ink spots”

Visst stämmer det. Som så många andra vita hiphopare talar Sixtoo snarare till musiken än rappar. Spoken word, alltså. Utan att ge mig in i någon utläggning om rasskillnader konstaterar jag mest att det är så. Skillnaden ligger i att merparten av alla vita rappare saknar melodi i sin rap. De låter inte orden studsa fram på rytmerna, utan låter istället musiken bli ett ljudkollage av stämningar att framföra sina texter över.

Jag vet inte varför det är så här (för det finns undantag, Bubba Sparxxx är ett av de senaste). Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Det beror vad man föredrar. Däremot är det svårt att komma förbi att det faktiskt ser ut så här.

Sixtoo är inget undantag.

Inte nog med att Sixtoo, eller Rob Squire, är vit, han är kanadensare också. Inte många hiphop-poäng där inte. Men likt flera andra av hans landsmän, som Swollen Members och Moka Only, har han så sakteliga byggt sig ett välmurat rykte genom kassetter och egenfinansierade släpp. Förutom att ha figurerat i Sebutones (där den andra halvan utgjordes av en annan kanadensare: Buck 65) i mitten av nittiotalet har han dykt upp som gäst hos ett gäng andra rappare.

När det nu är dags att följa upp 2003 års ”Antagonist Survival Kit” blir resultatet… en samling. En samling som spänner över 21 inspelningar från Sixtoos hemmastudio (med undantag för ”Grimey Inks the Moment”). En samling som sträcker sig från 1996 till 2002.

En samling som i ärlighetens namn ibland låter så primitiv att Cody ChesnuTTs sovrumsprojekt framstår som en välpolerad storbolagsprodukt i jämförelse.

För det här är verkligen DIY as fuck. Få hiphopalbum som släppts de senaste 10 åren har låtit lika skitiga. Många gånger maler basgången bokstavligen talat sönder alla andra ljud som försöker kravla ut ur högtalarna. Rätt ofta känns det som man står mitt i en Sixtoo-konsert i en alldeles för liten lokal med alldeles för spräckta högtalare.

Helt briljant förstås.

Jämförelsen med hiphopalbum är faktiskt inte särskilt fel, därför att även om ”Almost a Dot on the Map” är en samling bildar materialet en förvånansvärt sammansvetsad helhet. Samtidigt är det också svagheten. ”Almost a Dot on the Map” drar ut för länge och på sina ställen brister låtarna en del. Men när det är bra är det för det mesta ruskigt bra. Mycket av styrkan ligger i den levande, akustiska och jazziga grunden som Sixtoos material bygger på. Det blir aldrig stelt och kliniskt maskinellt. Flera gånger, som i de instrumentala spåren ”Alligator”, ”Nice Beat” och ”Anger” är RJD2 inte många jazzloopar bort. ”My Gold Fronts” är ett sönderhackat DJ-set i samma 1200-skola som DJ Shadow.

Men sedan finns det förstås de där låtarna som är så knäckande bra att det egentligen är omöjligt att beskriva dem med ord.

Som när Sixtoo bjuder in halva bekantskapskretsen i programförklaringen ”No Gimmicks, No Chorus”. En struttig keyboardslinga, en funkväsande flöjt, en droppande bas och en JB's-wackande gitarr. Och så förstås en baskagge som sparkar skiten ur allt annat. Alla låtar som snor klassiska Goodie Mob-rader får också automatiskt pluspoäng i min bok.

Eller samlingens verkliga epos, ”Work in Progress”. Ett skakigt piano driver sakta upp tempot understödd av en löst jazzig trumma innan Sixtoo drar i handbromsen och vi störtar rakt mot mörkrets hjärta till ljudet av en släpig, Anticon-distad vansinnestripp innan stormen avtar lika plötsligt som den började. Mjuka stråkar smyger igång och en smekande flöjt flyter förbi innan ett jazzigt basskaggerace sliter sönder idyllen.

Nästa andningspaus kommer när en blå trumpet för en stund ställs ensam mot en kontrabas som sekunder senare förvandlas till ”I Ain't Goin' Out Like That”. Precis när slutet är i sikte sätter någon fingret på vinylen och hålet i golvet öppnar sig igen innan en hi-hat börjar sin långsamt väsande resa upp till ytan igen. Lösa trummor och varma keyboardtoner förenas i en livsbejakande upploppsspurt som försvinner bort medan en ensam baston skakar sönder mina högtalarställ samtidigt som en digeridoo hörs långt borta. Hela tiden matar Sixtoo fram sin text.

Allt inom loppet av 14 minuter och 15 sekunder.

Och så förstås samlingens starkaste stund i den vemodiga kärleksförklaringen ”Sultry”.

”Take these lies in the palm of your heart
they're all that I have
This box that holds my entire life in it”

En cello målar världen blå medan baskaggen den här gången förvandlas till taktfasta hjärtslag.

”The cello sings sad and longer than my patience
I hear it on empty streets where my heart beats”

Det är lika vackert som Goodie Mob i sina bästa stunder. Eller RJD2:s ”Here's What's Left”. Ödsligt. Sorgset. Brutet.

Upptäck Sixtoo du också.