”Det var längesen tanken föddes
att alla ska ha samma chans
Vi stiftade nya lagar
tills fattigdomen inte fanns
Ändå sitter vi runt bordet
dukat med allt det bästa i världen
och några tar vad de vill ha, medan andra
inte förmår att lyfta armen”

Orden är så hårda och träffsäkra att de borde få varje människa som tror på samhället och människors kollektiva kraft att gråta. Av vällust. Eller av ångest. De är inte agiterande. Bara berättande. Men, oerhört politiska.

De kommer från slutraderna i ”Tommy och hans mamma”. Låten som inleder den här skivan.

”Som jag ser det har Sverige odlat en sorts inomvärldslig frälsningslära som går ut på att materiellt välstånd, politiska reformer och tekniska framsteg ska frälsa oss.
[...]
Vi är helt torsk på nyttotänkande i Sverige. Endast det är värt nåt som kan vara till nytta på ett mätbart plan. Det har gjort oss andligt försvagade. Vi har inte så mycket att sätta emot i det krig mot medkänsla, intelligens och god smak som pågår nu.”

Andra ord, men samma mening, i en intervju. Formuleringar och tankar som dessa genomsyrar hela ”Stjärnorna i oss”. Pretentiöst, javisst. Det finns saker som inte kan beskrivas vardagligt oengagerat och fåfängt tillrättalagt för att inte märkas eller sticka ut. Ibland måste det stora orden tas till. Ibland måste de stora tankarna få luftas.

I lite drygt fyrtio minuter flyger Tomas Andersson Wijs tankar fritt. Och det är det som gör den här skivan så knäckande.

För den avklädda form han och Robert Qwarforth valt att klä vemodet och eftertänksamheten i gör att alla pusselbitar faller på plats den här gången. Rösten och gitarren står i centrum. Mjukt och följsamt inramad av en lövtunn produktion där piano, stråkar och tassande trummor och bas hjälper till att bära fram orden.

Eftersom det är orden det handlar om. De berör mig. Förstör mig. Tröstar mig. Med stort hjärta och knivskarpa formuleringar berättar Tomas Andersson Wij om min värld. Landet jag föddes i. Samhället jag vill vara med och förändra, men aldrig hinner med, eftersom jag är för upptagen med jobb, familj och andra saker som fyller mitt trettioplus-liv i medelklassförorten.

”En sak har jag lärt mig nu
livet är inte ute efter mig
En sak har jag fattat äntligen
livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra
det kan jag acceptera
Och det jag kan acceptera
det är redan förändrat”

Raderna kommer från ”Tommy och hans mamma” igen. I en intervju har Tomas Andersson Wij liknat dem vid ett livsmotto. Du kanske har förstått det nu. Det här är en man som har en del att säga.

Bland annat om det omänskliga sätt vi behandlar medmänniskor:

”Och om du än en gång
måste lämna allt
då är mitt hem ditt hem
Om du än en gång
måste lämna allt
då är mitt land ditt land

Planet landar nu
polis och hundar här
i Sverige kallt och rått
Planet öppnas nu
polis och hundar här
Ser dig gå av
och föras bort”

Orden kommer från ”Sommaren 77″. En låt som är en mörk själsfrände till Kents ”Sverige”. En beskrivning av en verklighet väldigt få av oss någonsin kommer nära – och inte vill komma nära. En bild som är jävligt verklig för människorna vi inte har plats för. Som vi kallar illegala.

Han skriver om saknad och omöjliga relationer. Tomheten efter uppbrottet, separationen. Sätter ord som gör väldigt ont på självklarheter vi känner igen. ”Sången om dig och mig” kommer skära i mångas hjärtan.

”Den här stan är som en minneslund
kaféer gårdar parker hus
håller kvar en tid som inte längre finns
håller kvar dig och mig
[...]
Om det nångång blir så svart
att du undrar om nån enda
på riktigt älskade just dig
nånstans hör du mig sjunga
sången om dig och mig”

Och allt sammanfattas i monumentala ”Blues från Sverige”. Ett dokument som bär på samma kraft som filmer signerade Roy Andersson eller Lukas Moodyson.

”I ett inglasat centrum irrar människan
hon har glömt adressen”

Tomas Andersson Wij skriver de mest intressanta berättelserna om landet jag lever i just nu. Han får mig att lyssna, känna igen mig och tänka. Jag är riktigt upprörd över att hans tidningsprojekt Von Oben inte resulterade i mer än några få nummer. För det var den mest läsvärda tidskrift det här landet begåvats med på mycket länge. Det stör mig att jag missade hans sommarprogram en junidag för länge sen. Jag är besviken över att jag inte såg intervjun med honom i SVT:s 21:30.

Det enda som gör mig besviken med ”Stjärnorna i oss” är att jag velat höra fler nya låtar. Tre av elva låtar finns med på EP:n ”Blues från Sverige”, vilket gör att den här skivan lite grann känns som version 2.0 av EP:n. Men, samtidigt har de låtarna en given plats även här. Vemodet och melankolin kräver det.

För två dagar sen gick vi in i Apans år. Men, något säger mig att det kommer bli Tomas Andersson Wijs år. Det stora genombrottet kommer nu. Vilket är oerhört glädjande.

Kung eller en jävla sopa?
Till och med din morsa vet vilket.