Recension
- Laughter Through Tears (cd) Oi Va Voi
- 2003
- Outcaste/Playground
Världslig musik
Lyssna
Min skivsamling är internationell på ungefär alla sätt som går. Det är väl också ett av de främsta skälen att jag överhuvudtaget lyssnar på musik. Möjligheten att fylla min lägenhet med toner från alla världens kulturer, språk och hörn.
Ja. Skitsnack förstås.
Det vore ingen underdrift att säga att merparten av all musik jag lyssnar på har en kraftig slagsida åt det västeuropiska hållet (något som om man är riktigt krass även inkluderar stilar som reggae, bossa och samba, för att ta några exempel). Utan att ha några exakta siffror upptar dessutom musik från USA och Storbritannien överlägset mest plats.
När ett album som Laughter Through Tears landar känner jag mig förstås vansinnigt exotisk.
Inte för att sexmannabandet Oi Va Voi är särskilt exotiska i sig, som så många andra grupper består de av London-bor med rötterna i genrer som jazz, hiphop och drum'n'bass. Nej, det är nog snarare influenserna som flugit in från andra delar av världen (att pressmaterialet talar om att Oi Va Voi består av sex unga London-bor i jakt på en identitet i 2000-talets Europa låter jag passera den här gången).
På Laughter Through Tears möts västeuropeisk dansmusik, folkmusik från det gamla öst, fransk och rytmer från västindien. Det är elektronisk musik, fast framförd på gitarr, trummor, bas, klarinett, trumpet, violin, dragspel och melodica. Musik som sedan kläs med sång på engelska, ungerska, uzbekistanska (?) och jiddisch.
Världsmusik. As fuck.
Det vore nämligen väldigt bekvämt att sätta ”världsmusik”-stämplen på Oi Va Vois musik. Idag verkar ju det mesta som inte är klassisk rock/pop (och det som spelas på kommersiell radio och TV) hamna i det här facket. Men det största problemet med att kalla det här världsmusik skulle ändå vara att alltför många skulle springa bort från skivan skrikande. Och det är synd.
För Laughter Through Tears är en synnerligen bred och varm upplevelse. Från singer/songwriter-pop till släpiga Massive Attack-vibbar. Breakbeat med levande instrument. Kletzmer-ragga med Earl Zinger och Valerie Etienne som gäster i Gypsy. Eller A Csitári Hegyek Alatt som skulle kunna vara hämtad från Portisheads ungeska album. Sorgligt blås, öststatsfioler och soca-gitarrer. Skottska gästsångerskan KT Tunstall låter inte så lite som Louise Robinson från Lamb.
Kort sagt en salig blandning. Men en blandning som fungerar helt sömlöst, utan att något känns påklistrat (som så ofta blir fallet när människor åker jorden runt för att finna sig själva med en bandspelare i fickan).
Laughter Through Tears är inte ett album som kommer förändra musiken som vi känner den eller som kommer skapa fred och förståelse runt om i världen. Däremot är det en skiva väl värd att upptäcka för alla, som jag, ibland känner att de kört fast i sitt musiklyssnande.
Oi Va Voi kan vara ett första, försiktigt steg ut i världen. På flera sätt.
Publicerad: 2004-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-13 21:29
2 kommentarer
Skön platta.
#
OI! ÄR DEN BÄSTA MUSIKEN!!! OI OI OI
#
Kommentera eller pinga (trackback).