Världens skivrecensenter har behandlat denna skiva som om den vore pesten själv. Till skillnad från super-mega-parallellstjärnan Madonna har Prince dom senaste åren gjort det, som jag tycker alla musikanter, som fått in en bastant penningsäck, borde göra. Han har börjat tillverka musik som verkar rena leken, som är oförutsägbar och som spränger alla genrer. Detta är ett helt instrumentellt album. Det ruskar om den gamla fusion-jazz-sorten så rejält att inte en schablon sitter säkert. Musiken är tungt gungande som slagskeppet på böljan, den är drillande näpen som kolibrin inne i feta djungelbusken och den är filmiskt växlande som om det studsade mellan biljakt, bordell, farväl i skymningen och ångestparoxysmer. En låt per väderstreck. North, East, South, West – det ger förkortningen n.e.w.s. Varje väderstreck får cirka en kvarts lång speltid. Det spräcker loss åt alla håll. Om ryktes-maskinen har rätt spelades allt in under en studiodag (sjätte februari i fjol) i Paisley Park-fabriken. Prince är mystisk. Han kostar på sig att vara rent kryptisk och pretentiös i skivans utstyrsel och titelval på låtar. Det är som om han ville visa att nu täcker han hela planeten – alla väderstreck. Och musiken är tokigt knottrig av infall som trots sina förmenta jamsession-kvaliteter känns exakta i varje musik-millimeter.

Det har gått många år sedan det dök upp en androgyn kille med våta kalsonger och kokett rumpföring som falsett-sjöng om ”Sexuality”. Nu är Prince en av dom få riktigt stora innovatörerna. Han för tanken till Spike Jones – han som gjorde alla dom stora musikparodierna på femtiotalet. Med en ultimat precision som förstärktes att Spike hade en toppdrillad armé musiker som kunde göra minsta gurgel – eller boingk-krasch -ljud live och tveklöst. Den som sett Frank Zappa uppträda med sina Mothers känner igen domptörsmodellen. En mildare form (utåt sett i alla fall) var Duke Ellington. Ta dom och korsa trion med en manlig porr-stjärna och Groucho Marx så får du Prince. Det är musikhistoria vi talar om. Köttigt buskis-mullrande och omnipotent. Funk med eld i baken, ögon i nacken, is i magen och hela Stilla Havet i knäna. Så skimrande var aldrig Hans Höghet, The Artist & Dictator, som nu. Och ibland låter det uppfriskande skräligt fult.