Jenny Willéns band spelar kompetent mjuk jazz. Kontrabasens vibrationer är som en tröstande omfamning, trumpinnarna stöttande, gitarren exakt och ärlig, blåset lite avvaktande – men vakande. Skickliga musiker som har vett nog att låta bli att ta för mycket plats. Att bara krydda, ge smak och lyft istället för att vara i vägen. För oavsett hur bra de är spelar de ingen som helst roll. Det är Jenny Willéns sång jag inte får nog av.

När hon sjunger är hon utsökt. Hennes muns formande och hennes tungas vrickningar får meningarna att passa. Hennes fraseringar, hennes intonation och trygghet i sitt hantverk låter alla ord och toner leva det liv de har förtjänat.

I mina tankar tar hon en plats bland den rika skatt av svenska kvinnoröster såsom Sylvia Vrethammar (utan ”Y Viva España”), Doris, Monica Zetterlund och kanske framförallt Tre damer (Diana Nunes, Anita Strandell och Inger Öst). Men också till mannen som är länkad till de sista tre.

Jenny har en liten del av det jag älskar med Cornelis Vreeswijk. Han hade en rättframhet till textens kropp som ingen annan. Han kunde smeka den, anpassa den, buffla till den och framför allt leva tillsammans med den. Sådär så det inte bara var en banal text längre utan en del av honom själv, som hans näsa, högerarm eller tå.

Och precis som Cornelis tar Jenny Willén fram det vackra i det vardagliga. Det lyckliga i förhoppningen om livet, samtidigt som hon har den bitterljuva erfarenhet av att redan ha levt, älskat, förlorat och överlevt.

Det lilla jag stör mig på med både den här och debutskivan ”Påtår” är att det är lite för snällt, lite för plant. Kanske borde bandet mot min veterliga vilja verkligen ta över lite mer ibland? Slutet av titellåten ”Nu börjar det roliga” skvallrar om det när Mats Erikssons bluesgitarr faktiskt får ta plats för en liten stund eller när ett ”Hey Ya”:skt handklapp fångar uppmärksamheten i ”Lugnande vals”.