Det första jag kom att tänka på när ”Honesty Files” placerades i min hand var Kaah. Omslaget skvallrade lite om vad det ville vara. Och soulpopen Isak gör går att jämföra (inte att förväxlas med ”jämställa”) med det Kaah gör. Men nära skjuter som bekant ingen hare.

De slätstrukna låtarna på skivan ledde istället till en diskussion om hur tråkigt det är när skivbolaget lägger sig i för mycket och det personliga och känsliga hos artisten faller ur bilden. För det är just så det här låter. Det låter slätstruket. Och det känns mest ingenting.

Själva teorin om att det är skivbolaget som plattat till Isaks skiva går visserligen i stöpet när jag läser pressmeddelandet, där Isak berättar om hur han med denna skiva blivit mer ärlig och styrt skivan åt det håll han själv ville. Där rök som sagt den teorin.

Men trots att denna skiva ”är hundra procent jag”, låter Isaks jag mer som något ”Fame Factory” kunde ha bajsat ur sig. Ett par av låtarna skulle Bert nog klappa sig gott om magen över att ligga bakom. Isaks souliga singer/songerwriting låter alltför platt och utstuderat. Det händer ju liksom ingenting.

Nu har inte jag lyssnat på Isaks debut ”Quiet Confession”. Och jag kan inte riktigt missminna mig hur ”Turn the Page” från densamma, som visst var en radiofavorit, egentligen lät. Det kan ju fortfarande ligga någonting i att Isak menar att han är mer personlig nu än på debuten. (Och det kanske finns en anledning till att den kostar 29 kronor).

När det väl händer någonting som har med svensk soul att göra är det ganska lite som egentligen händer. Och det är verkligen tråkigt. Men jag ser ärligt talat ingen anledning för mig att ta fram denna skiva igen.

Förresten, just for the record. Klart att ärlighet varar längst. Tro inget annat.