07.59. Flight 11 lyfter från Bostons Logan International Airport med 92 människor ombord. En har lämnat sin hustru mitt i ett gräl. En annan ska återförenas med sin bror.

Det är en vacker dag.

Ni kan historien. Den här gången är det Cunninlynguists tur att berätta.

Berättelsen börjar någonstans mitt emellan 50 Cent och Anticon-gänget, någonstans längs den underjordiska järnvägen. Mittfåran av den alternativa hiphopscenen i USA, om man vill.

Musikaliskt ligger nämligen Kno, Deacon the Villain och Mr. SOS ganska långt ifrån den digitala klipp- och klistramusik som många på Anticon (eller namn som Prefuse 73) har en förkärlek för. Istället är det traditionella hiphopbeats i rakt nedstigande led från genrens tidiga New York-dagar. Musik som skulle kunna höra hemma högt upp på Billboard-listan.

Men textmässigt ligger Cunninlynguists betydligt närmare sina Beatnik-kaotiska vänner. Tillståndet i den amerikanska politiken och i dagens hiphop avhandlas förstås, men det är ändå inte det som är det mest centrala. Istället är det avsaknaden av genrens traditionella egoattribut, med texter som är långt mer personliga än merparten av dagens hiphop. I den här mittfåran har kollegorna i år gått under namn som Atmosphere, Non Prophets och DM & Jemini. Artister där berättelserna står i centrum och musiken andas klassisk hiphop.

Hiphopens singer/songwriters.

På ”Southernunderground” blandas betongen från bron mellan Bronx och Queens med söderns mjuka gospelhiphop. Det klankiga pianot som ställs mot en distad gitarr i titelspåret. Boombap mot en oboe i ”Love Ain't”. Boogie Down Production-stötarna mot den andfådda funkflöjten i ”The South”. Allt medan micken passas mellan medlemmarna utan att missa ett taktslag. RJD2 svänger förbi och hjälper till i studion. Ni fattar. Riktigt jävla bra.

Men visst finns det stunder som sticker ut lite extra. Gästande Tonedeffs melodiska kulspruteflyt i ”Love Ain't” imponerar. ”Rain” är lika mycket vackert vemod som frätande bitterhet i efterdyningarna av havererade förhållanden. Eller ”Doin' Alright” med sin frontalkrock av blåa beats och upplyftande livsglädje. I ”Nasty Filthy” kryssar istället musiken istället obekymrat fram längs med Atlantas gator medan texten konstaterar att livet nog ändå stinker för det mesta, särskilt om du rappar. Mörk galghumor där Cashmere the Pro och Supastition hälsar på. Ja, och på tal om galghumor, ”Falling Down” har inte bara hämtat titeln från Michael Douglas-filmen. Sex och en halv minuts snedtripp när bägaren rinner över och man helt plötsligt står och renoverar inredningen på arbetsplatsen med ett maskingevär medan musiken i öronen pendlar mellan ödesmättad skräckfilm och adrenalinpumpande drum'n'bass.

Ja, och så gästar världens bäste Masta Ace i ”Seasons”, en resa genom hiphopens historia berättad till beats från den klassiska eran signerade RJD2.

Men det främsta skälet att köpa ”Southernunderground” tar sin början några timmar innan Flight 11 lyfter mot skyn för sista gången. Ni kan historien. Ni har hört den berättas många gånger förut. Men den här gången handlar det inte om människorna i tornen, utan om de helt vanliga människor som en helt vanlig dag klev ombord på ett helt vanligt flygplan.

En man lämnar sin hustru mitt i ett gräl. En annan ska återförenas med sin bror. I ”Appreciation” berättas deras historier till tonerna av den vackraste hiphop som kommit från södern den här sidan Goodie Mob.

08.45. Flight 11 från Bostons Logan International Airport med 92 människor ombord försvinner i ett eldklot.

Det är en vacker dag.