Ljuslågorna fladdrar i mitt kalla kök, jag ser hur den fluffiga perserkatten mittemot spanar mot fågelbordet där sparvarna väntar på sin tur medan koltrasten äter sig mätt. Sakta börjar julstämningen i mig infinna sig. Jag vet inte om det är påtvingat från kommersens julklappshets, att den första snön lagt sig och faktiskt inte smälter bort eller att jag lyssnar på Fiel Garvies album ”Leave Me Out Of This” och sitter med deras stämningsfulla julbelysningsgnistrande digipack i handen.

Fiel Garvie spelar mjuk, drömlik pop med änglakörer, långsamma melodier och fraseringar men låter gitarrerna ta stor plats med snygga emomattor och harvande riff. Ofta sprakar det till och distar iväg och jag kan tänka mig att det finns gott om effektpedaler i deras replokal. För trots det drömlikt mjuka soundet kan det här och var bli ganska komplicerat och tungt.

Sångerskan väser, i strid mot alla sångskolor, när hon sjunger. I början blev jag lite rastlös av att hon aldrig tar i på riktigt men nu har jag förstått att det faktiskt är så hon låter och att hennes röst och sätt att sjunga är en stor del av Fiel Garvie. Och trots att hon alltså tar i så pass lite kan hennes integritet och styrka ibland påminna lite om Björk.

Här och var tar musiken en ny vändning och då hittar de så klockrena melodier att jag skulle vilja hoppa högt men kommer i samma stund på mig själv att det inte riktigt passar sig. Då, när de hittar rätt med sin pumpande bas, spelad med plektrum, blir Fiel Garvie, med sin väsande sång, en avlägsen släkting till Pixies och Frank Black. Favoriter är ”I Didn't Say” och ”Reeling As You Come Around Again”.

Över hela skivan ligger ett gnistrande skimmer, jag mår bra och blir lugn i hela kroppen av att lyssna. Det känns dessutom skönt att ett band med emo och shoegazetendenser har kvinnliga medlemmar för en gångs skull.

Det här är ingen skiva som skakar om dig, den bäddar snarare ner dig hos en mjuk perserkatt där du ostörd kan vila i skenet av blinkande julbelysning och gnistrande stjärnor.