Múm [moo:m] är ljudet av barn. Dock inte lika högljutt jobbiga som de där Aphex Twin-barnen som bygger torn av plast som de sedan raserar samtidigt som de biter och dreglar på en söt och småtrasig Bambifigur i väntrummet hos tandläkaren. Visst låter deras musik småtrasigt, knastrigt och kanske skört men det var ju precis så både du och dina MGB-jeans såg ut när dina föräldrar hämtade dig på dagis. När jag gick på dagis lekte vi ibland ”Mamma Pappa Barn”. Ibland var jag mamma, ibland var jag pappa men Múm var alltid barn. Ibland gifte vi oss och Múm spelade bröllopselectronica medan de övriga barnen kastade ris och önskade oss lycka till. Bröllopsmarschen jag syftar på heter ”Grasi Vaxin Göng” eller ”Green Grass Of Tunnel” beroende på om du lyssnar på den engelska eller den isländska versionen av skivan. ”Grasi Vaxin Göng” är världens vackraste låt tills den slutar och går över i ”Við Erum Með Landakort Af Píanóinu”. För helt plötsligt är det lika svårt att välja som när man fyllde fem år och födelsedagspresentvalet stod mellan ”De Laglösas Borg” i Lego eller ”Piratskeppet” i Playmobil. Jag valde ”De Laglösas Borg” eftersom jag tyckte det var så tokigt kul att låsa in de små riddarna i fängelsehålan och just här väljer jag att avsluta mina barndomsår.

Trots att ”Loksins Erum Við Engin” innehåller rekordmånga tjejnamn (Melodika, Dragharmonika, Electronica, Acoustica och Melankolika) så är det just ett som betyder mer än de övriga tillsammans; Kristín Anna Valtýsdóttir. Jag tror faktiskt att jag till och med skulle kunna tänka mig att gifta mig med henne. Jag skulle i alla vilja gå och lägga mig med hennes röst fast då skulle jag aldrig somna vilket i och för sig skulle få mig att slå Keith Richards rekord på nio dygn i sträck. Och om jag skulle bli tillsammans med henne skulle jag nog inte kunna fokusera på något annat än just henne. Det skulle resultera i att alla mina recensioner skulle bli som de här när ett stycke mest bara handlar om ”Den mest omöjliga kärleken”.

R-r-r-ing!

Det ringer och jag ser på min nummerpresentatör att det är från Berlin. Det är Örvar þóreyjarson Smárason och Gunnar Örn Tynes som ringer. De är de två andra tredjedelarna i Múm och vi pratar alla tre samtidigt. De säger att jag inte får glömma att nämna låten som är inspelad under ytan i en swimmingpool eller crescendofolkelectronican i ”Ég Finn Ekki Fyrir Hendinni Á Mér, En það Er Allt Í Lagi, Liggðu Bara Kyrr”. Örvar frågar också om jag så här långt har nämnt att de spelat in skivan i en gammal övergiven fyr som bara kunde nås med gummibåt. ”Nä fast jag ska” säger jag hållande mitt pek- och långfinger i kors. Istället skriver jag att Múm tillsammans med Björk, the Sugarcubes, Sigur Rós, Mugison, Apparat Organ Quartet, Sigridur Nielsdottir med flera fått Island som tidigare mest var kopior av kopierade kopior att bli synonymt med kvalité.

Elvaminuterseposet ”Sveitin Milli Solkerfa” hinner gå sönder av sprak och söthet innan skivan avslutas och jag känner meningslösheten i att ända ner hit förklarat för dig att Múm är motsatsen till allt vad kall electronica innebär. Precis innan jag skickat iväg den här texten hann den barnslige breakbeat/electronica-artisten Cex från skivbolaget Tigerbeat6 inte bara hacka min dator. Han hackade också upp mina slutord men jag tackar honom ändå för att han var så pass snäll att han lät sista meningen vara. ”Lo-loksi-sins E-e-rum Við E-e-engin” ä-är v-v-världens v-vack-ra-ra-ste ski-skiva. Vem blir din Nästa?