Fyra ynglingar från England i en sunkig inspelningsstudio någonstans utanför Tampere, Finland. Allt är i grund och botten Hanoi Rocks fel. Året är 1984.

De spelar fel på burkiga trummor och slidegitarrer med överstyrd diskant. Ljud som studsar mot betongväggar målade i grått dämpade av möbler i brunt, lila och orange. Den bitande kylan utanför dörren letar sig in i produktionen. Det mesta spelas krampaktigt stelt. Inte ett reglage verkar stå i rätt läge. Spruckna mikrofoner som nätt och jämnt klarar att leda sången till tapen. Tomma spritflaskor som får fungera som slagverk. Allt är egentligen fel fel fel. Förmodligen undrar de fyra vad de gör där och hur de kom dit.

Ur eländet och förvirringen strömmar, trots misären, melodier som fångar. Lättrallade. Snabbfästande och mördande effektiva. Eller helt enkelt hypnotiska och förtrollande.

Frontfiguren Tyla har kanske inte riktigt kommit till den punkt i livet då han förvandlats till en brittisk sleaze-Bob Dylan med Charles Bukowski-lyrik, men tendenserna finns där. Det handlar mest om hymner till fylla, bakfylla och galna nätter i rusets töcken. Det är cigaretter och whiskey och vilda kvinnor.

”I wanna make love to you / In an elevator, baby / I wanna get drunk with you / Like there's no tomorrow”

Snubblande, skakande och darrande väser Tyla fram rader om kvinnans kärlek som likt heroinet i hans vener hotar att förgöra honom. På ett hotellrum i Finland. Hur hamnade han där? Huvudet hotar att falla i bitar efter dagar av Sodom och Gomorra. Det är New York Dolls och Johnny Thunders i repris. Det är smuts med ett helt kompani. Det är rock & roll-kliché.

I andra stunden lyckligt förälskat. Glatt, spralligt och busigt. Vi kan ta över världen. Glöm sorger och bekymmer. Det är förälskelsens bus. Ljuset i tunneln och hopp om evig lycka.

Eller åtminstone en bra kväll och sen en flaska rött till frukost.

Hur kan något som borde vara så fel kännas så rätt?