Det händer som tur är ganska sällan men då det väl inträffar är det nog det tråkigaste en musikälskare kan råka ut för. Jag talar om besvikelsen man känner när en älskad artist inte lever upp till förväntningarna, eller ännu värre, som i fallet Laika, när man bevittnar ett långt fall från hög verkshöjd.

Laika är namnet på första vovven i rymden. Laika är också namnet på en brittisk indietrio som under 90-talet rättmätligen blev musikpresskelgrisar för deras synnerligen gracefulla och sällsynt personligt utförda syntes mellan avmätt desillusionerad indiepop och pannlobsvibrerande produktionsfetheter hämtade från hårddiskinspelningarnas rike; allt muterat genom ett speciellt känsligt filter vi kan kalla arty missmodstriphop. För de explicitbehövande poesiallergiska namedroppingnarkomanerna på annat sätt uttryckt: Lite samma gren som Red Snapper, Moloko, Lamb och Alpha (tack David Hede för tipset). Som ett Low on Tarwater med ett litterat Massive Attack very high on konstutställningar next to det mest elektriska hos Laurie Anderson.

Men det var då. Nu skriver vi strax 2004 och Laika är sig inte längre lika. Låtarna är svagare. Tilltalet mindre personligt och produktionen en jämnkladdig och ofarlig dub-bulle med passerat bäst-före-datum. Likt en författare som bara har ett par tre berättelser inom sig visar den fjärde publikationen att det kanske är dags att söka omvälvningar. Ny musikinput. Eller att rentav sluta.

För, det speciella, det övertygande och det sinnrika är borta. Innehållet och formen upprepar sämre versioner av tidigare storverk. Visst, Margret Fiedlers sång och text är ibland fortfarande intressant, Guy Fixsens idéer skimrar stundom även här och Lou Ciccotellis rytmik bjuder på okej åkning. Men helheten är tråkig och feg. De bara snuddar vid dåtidens briseringar. Lite som ett crescendo där man väntar på en take-off som aldrig kommer. Lite som löftesrika inledningar med dåliga avslut.

Deras tidigare tre album, den rosade debuten ”Silver Apples of The Moon” från 1994, den starka uppföljaren ”Sounds of The Satellites” från 1997 (innehåller deras karriärshöjdpunkter ”Shut off/Curl Up” och ”Breather”) och trean, ”Good Looking Blues” från 2000 (lyssna på titelspåret, det är koncentrerad suggestiv musikmagi när den är som bäst) var övertygande, ja de fick faktiskt många andra att blekna i jämförelse. När de var på toppen av sin grej.

Men som sagt, det var då. Det hade kunnat räddas om inte Laika producerat själva. Om de bara haft bättre A&R eller manager. Någon skulle viskat Köln, Nonplace (.de) och Bernd Friedmann i deras öra. Mannen som bland annat gjort sig känd som Flanger, Nonplace Urban Field och Drome (och som i går när jag talade med honom i telefon berättade om hans samarbete med David Sylvian). Eller, tänk Laika producerad av Stefan Betke aka Pole eller Robert Henke aka Monolake. Sicken smocka. Det hade kunnat bli lika bra som Leslie Winers ”Witch”. Om de tagit sin medicin mot repeat och förfall. Vägen bort från Hemmablind ligger utlagd som knallrött knallpulver framför deras ljushuvven.

Att den här skivan låter som den gör får mig att tro att Laika nått vägs ände.