Jag vet ju att jag kommer att svära i någon sorts kyrka nu.

För när Mojo listar 50 oumbärliga reggaealbum då finns ”Heart of the Congos” där. När Steve Barrow (Mr Blood & Fire själv) gör en rough guide med 100 skivor reggae, ja då finns den där också. Han skriver till och med att det är deras enda mästerverk. När det diskuteras roots och vägar vidare från Bob Marley är den så gott som alltid den som nämns först.

Finns det en reggaekyrka heter den ”Heart of the Congos”.

Så jag svär väl då.

Jag tycker att ”Congo Ashanti” är bättre.

Skivan som kronologiskt följde på det kanoniserade mästerverket är inte likt föregångaren inspelad i Lee Perrys allra mest mytomspunna Black Ark. The Congos är inte ens riktigt desamma den här gången.

För i den här egenproducerade inspelningen från Harry Js studio handlar det mer eller mindre om Cedric Mytons soloshow. Det är hans oemotståndligt vackra falsett som står ensam i centrum. Den forne frontkamraten Roy ”Ashanti” Johnson har flyttat till bakgrunden. Det är också Cedric som bestämt mest hur knappar skulle vridas och spakar dras i studion.

Resultatet är en rakare och på sätt och vis enklare rootsskiva än föregångaren. Den är inte lika mycket av lager på lager på lager och ljud på ljud på ljud. Det är mindre av Lee Perry helt enkelt. Jag upplever det här som en personligare och samtidigt mer lättillgänglig skiva. Melodierna är ännu skarpare här.

I sin ursprungliga form innehöll den här skivan bara åtta spår. I god Blood & Fire-tradition finns här fyra spår som inte hör till originalalbumet (även om det inte är B&F-männen själva som valt ut dem den här gången). Fyra låtar som talar direkt till de ”Heart of the Congos”-troendes hjärtan. För här är det tillbaka till arken och Boris Gardiners mäktiga bas. Och just de där fyra spåren får mig att tveka i min övertygelse. Kanske är ändå ”Heart of the Congos” och Black Ark-inspelningarna bättre?

Men jag behöver bara lyssna på den allra vackraste ”Youth Man” för att stilla mina tvivel. En låt så spröd och själfylld att jag är beredd att sätta den på topp tio vackraste reggaesångerna någonsin.

Så här sisådär femton år efter att det här albumet släpptes är det svårt att förstå att det inte slog vitt och brett redan då (tillsammans med föregångaren så klart). Men god musik blir aldrig för gammal och ”Congo Ashanti” är en vällagrad skiva som kanske når ut nu när den ges en andra chans.

Varsågoda att säga emot mig.