Jag är inte säker, jag kollade aldrig med Honom sist vi talades vid, men jag är rätt övertygad om saken:

Gud har tagit sin hand från singer/songwriter-genren.

Nu får alla sparka på singer/songwriter-genren.

Det är något fult att vara singer/songwriter.

De ondskefulla tevefåtöljerna säger att alla singer/songwriters är själviska och egocentriska och omogna och att de tar livet av sig för att de inte kan skylla på omvärlden längre och de säger, ”man skaffar sig flottigt hår, drar upp byxorna och sen dör man.”

Och de ondskefulla krönikörerna säger att de är trötta på att höra ledsna vita killar tjata om hur mycket bättre det var förr och att de borde växa upp och omfamna sin annalkande Svensson-status.

Därför känns det särskilt befriande att Andreas Hummerdahl faktiskt vågar gå åt det rakt motsatta hållet.

Det Stora, Bergmanska Allvaret.

Andreas Hummerdahl skäms inte för att han tar i så att hans själ håller på att förblöda mellan varje textrad. Han skickar vykort efter vykort från det land som Hederos och Hellberg en gång i tiden var hedersmedborgare i. Marcus Karlsson sitter vid sitt piano och spelar och Hummerdahl sjunger sånger så grandiosa, självömkande och uppfläkta att man inte kan låta bli att älska dem.

Redan efter de första tjugo sekunderna på den här EP:n har de hyvlat bort såväl hud som muskler och är där och petar i märgen med storslagna stråkar och texter om att han inte försöker vara annorlunda, men det är ju så svårt att passa in och att hur man hittar lindring – i det förflutna eller i framtiden eller i senaste årets bilmodell – beror på vem man frågar.

Inte ens Fab 3 skulle kunna förbättra något.

Och det är bara första spåret.

På andra spåret, ”Does Such a Love Exist”, har någon kastat på Tom Waits ”Rain Dogs”, saxofoner dansar armkrok med klezmer-minnande klarinetter, en Farfisa slingrar sina rankor runt en fela och det är precis lika förstummande bra som inledningen.

Sen är Hummerdahl tillbaka vid pianot och cigaretten glöder ensam i askfatet, allt är svartvitt, väggarna är tapetserade med Cabernet Sauvignon-fläckad självömkan, ibland exploderar rastlösheten i kallsvettig malaria och det hamras på tangenterna och han ryter drucket:

”She will carry me home
she will come and pick me up
and somehow we'll find a home
See, I've been staring out this window,
I've been staring far too long”.

Och plötsligt framstår det där andra Stesolid-bandet från Eskilstuna, de som ska turnera med Robert Wells, ni vet, som vilka snubbar som helst som dragit upp byxorna och skaffat flottigt hår.

Och dött.